01

Förord

Under 1900-talets början verkade flera idag kända kvinnliga konstnärer, till exempel Siri Derkert och Vera Nilsson. Bland de mindre kända finns skulptrisen Ninnan Santesson. Ninnan var en tillbakadragen konstnär som under sin livstid hade få utställningar. Hon levde med prestationsångest och tidvis depression. Men hon hade också en stark vilja och ett stort behov av att skapa.

Ninnan är min gammelmormor, min pappas mormor, och under min uppväxt har jag fått fragmentariska glimtar av hennes liv. Det här projektet är mitt försök att lära känna henne och hennes tid lite bättre.

I starten av det här arbetet var min uppfattning av Ninnan grundad i en väldigt heroisk och idealistisk bild. Jag såg Ninnan som en eldsjäl som aldrig tvivlade och alltid orkade. Omedvetet placerade jag mig själv i en underlägsen och beundrande position, med ett perspektiv som medförde konsekvenser i de stunder då jag själv tvivlade på min kreativa motivation. Jag kunde inte låta bli att jämföra mig med Ninnans passionerade disciplin och därmed ifrågasätta min egen. Jag ville brinna för någonting som jag då antog att Ninnan brann för konsten – utan tvivel eller osäkerhet.

Ett återkommande tema i feministiska kvinnoporträtt är den starka kvinnan. Historier om gränsöverskridande framgång och högljudda personligheter kan dock skapa en ensidig uppfattning om kvinnors kamp, en idealbild som knappt går att identifiera sig med. Detta projekt syftar till en nyansering av den typen av feministisk retorik och de idealbilder vi omger oss med.

I en stor samling brev till sin mamma Edith, syster Etty och vännen Siri Derkert syns ett rikt känslospektra hos en kvinna som outtröttligt kämpar för att överleva som konstnär i ett mansdominerat samhälle. Bland de hundratals brev som jag tagit del av har jag valt ut de som jag anser tydligast återspeglar hennes tankar och känslor. Jag har valt att publicera breven så nära sin originalform som möjligt för att förstärka detta. Att lära känna en persons handstil kan vara ett sätt att komma närmare personen själv. För en snabbare läsning finns breven publicerade här på hemsidan i transkriberad form.

Som komplement till breven har jag även samtalat med personer som lever idag och som har kunskap om den tid och de sammanhang som Ninnan verkade i. Projektet hade inte heller varit möjligt utan den forskning Gunilla Pagés gjorde 1988. Tack vare hennes antecknade intervjuer med nyckelpersoner som gått ur tiden, bland andra min farmor Lena, fick jag en klarare bild av Ninnan.

För att förstå det här arkivet bättre följer nedan en kort sammanfattning om Ninnans bakgrund och åren innan de som presenteras häri. Det är viktigt att betona att Ninnan föddes in i en miljö och ett sammanhang med möjligheter och tillgångar som inte fanns tillgängliga för en kvinna från en lägre socioekonomisk bakgrund. I början på 1900-talet var det nästan uteslutande kvinnor från en borgerlig bakgrund som blev konstnärer.

Ninnan Santesson föds den 14 december 1891 på Tjolöholm i Kungsbacka och växer upp i en borgerlig familj tillsammans med sina två systrar, storasystern Greta och lillasystern Etty – som ofta kallas för Putte. När Ninnans pappa dör 1903 flyttar familjen till Stockholm.

Tidigt blir Ninnan intresserad av konst och börjar 1909 hos skulptrisen Sigrid Blomberg som är väninna till Ninnans mamma. 1911 börjar hon på konstakademien och blir vän med Siri Derkert, vars sparade brev från Ninnan utgör en stor del av det här arkivet.

Ninnan och Siri är inte imponerade av den konservativa undervisningen på akademien och reser 1913 till Paris. Det tidiga 1900-talets Paris är en plats där det finns möjlighet för kvinnor att överskrida roller. Systern Etty reser också ner. Hon lär sig franska och börjar senare jobba som översättare. På 1940-talet kommer hon att översätta dramatikern Bertolt Brechts betraktande text om Ninnans konstnärskap. I Paris träffar Ninnan den finske målerikonstnären Engelbert Bertel-Nordström – kallad Bertel – en självsäker och närmast narcissistisk man. I och med första världskrigets framfart reser Ninnan tillbaka hem till Stockholm och gifter sig med Bertel. 1918 föds dottern Lena.

Ninnans mamma har vid den tiden flyttat ner till Göteborg och tillbringar sina somrar i Onsala. Hos mamman bor även systern Etty och Ninnans gamla amma Betty. Onsala betyder mycket för Ninnan och hon kommer att återvända dit under hela sitt liv.

Ju mer Ninnan kommer in i konstkretsarna desto mindre umgås hon med sin borgerliga släkt. Hon drar sig även mer och mer mot vänster politiskt. Men med sin mamma och syster Etty behåller Ninnan en väldigt nära kontakt och hon skriver nästan dagligen brev till dem.

 

—Linnéa Carlson

02

1

Kvinna

Första kapitlet i samlingen innehåller brev från 1920-talet. Ninnan Santesson har kommit hem från sina studieår i Paris och gift sig med konstnären Bertel Nordström (bild VI).

Bertel jobbar som tidningsskribent och illustratör vid sidan om konstnärskapet. Dottern Lena – som under dessa år ofta kallas för Tott eller Kess – föds 1918 och bor dels hos Ninnan, dels hos mormor Edith i Göteborg.

Kombinationen kvinna och konstnär är svår att få ihop. Den allmänna uppfattningen är att kvinnors uppgift är äktenskap och moderskap. Konstutövande kan ses som en passade hobby för en kvinna men är inte ett karriärsval. Man menar att kvinnor inte kan skapa autentisk konst, utan endast i bästa fall bli hantverksmässigt skickliga.

Denna uppfattning till trots bestämmer sig Ninnan för att satsa villkorslöst på sitt konstnärskap. Hon gör flera större verk. Bland annat Viktor Rydbergsmonumentet (sida 16) och altartavlan i Masthuggskyrkan (bild III). Hon och Bertel ställer ut med konstnärsgruppen Optimisterna där även Ninnans vän Mollie Faustman finns med. Ninnans mamma Edith och syster Etty stöttar henne och skickar upp mat och pengar emellanåt.

Men äktenskapet mellan Ninnan och Bertel fungerar inte. Skilda livsuppfattningar, bland annat politiska leder till att skilsmässan är ett faktum efter tio års äktenskap. Siri Derkerts dotter Liv och Mollie Faustmans barn Hampe och Tuttan är ofta hemma hos Ninnan och blir som syskon till dottern Lena.

Käraste min moder.

 

Jag har varit uppe tidigt och arbetat idag tänkt jag nu skulle skriva några rader. Som vanligt har jag hela natten drömt om mitt Viktor Rydbergs monument. Om det nu funnes nån gammaltida Gud som ledde människors görande och låtande, så skulle han leda de bestämmande männen och föra dem till mig, och låta dem klart förstå att hon och ingen annan skall göra den saken.

Om de visste med vilken hänförelse jag skulle gå till arbetet. Jag vet så säkert att i Sveriges rike ingen skulptör skall kunna uppbringas som har större förutsättningar än jag att kunna gör något över det vanliga.

Om de visste vilka krafter som så småningom samlats inom mig och som behöver en uppgift att utlösa sig i.

Jag går var dag och väntar upprop till tävlan och på samma gång har jag inget mer med saken att göra. I komittén sitta herrar som aldrig kan drömma opartiskt eller rent konstnärligt och om de så gjorde och jag till exempel skulle få ett första pris kan de tro jag då skulle få utföra det, nej då blev det den vanliga visan hon är kvinna hon går ej i land med en sån stor uppgift, hon är så ung så hon kan vänta det skadar aldrig. Kvinna är jag och det är ej – behöver ej – vara något minus för en konstnär, nog borde dom väl sett av vad jag gjort att jag kan koncentrera mig, att jag kan behärska mitt arbete. Ja, du älskade moder jag skulle kunna skriva böcker om den här saken, men ingenting hjälper, jag vet att jag ej har några utsikter att få göra monumentet.

Sverker har inte ens svarat på kortet för mer än en vecka sen då jag bad honom gå upp och titta på skissen. Farbror Hans ville inte ens taga den hem till sig av rädsla, att behöva bryta en lans för mig, och ändå är han så förtjust i den. Ibland känner jag mig så förtvivlad så jag skulle kunna skrika. Bertel har rätt (»ingen — hjälper en«) och vad hjälper då hur stora krafter man har.

Dan Andersson är död, förgiftad av cyankalium på ett hotellrum. Där gick en som rökte något bakom det påtagliga ur denna värld. Han har gjort en bok som jag älskar, De tre hemlösa. Förlåt detta brev som jag väl ändå skickar av. Det är sol och värme ute och barnens dag. Kyss älskade lilla Tott. Tack kära kära för kakor och bröd det var underbart gott.

 

1/3

Måndag.

 

Käraste.

Blott några rader för att hålla er underkunniga om situationen. Idag stäppregn för första gången i höst. (Och man ska inte tala om ödet. Ja, ja.) Bertel håller på föra ner sina tavlor sedan kommer turen till mig. Aldrig har jag gått med sådan nervositet till någon utställning. Jag har alla mina arbeten i kring mig nu och jag känner med fasa hur mycket bättre jag skulle kunnat göra. Du milde Gud är jag en produkt av denna dekana värld vi leva i, kan jag ej gå på djupet med ett arbete? Och hur har jag ej för häft mig. Nu är jag feg. Jag vet att jag kan och jag skall också.

Hos Calle är det tragedie. Han har fått brev från sin far att han ej får ett öre från honom där står nu Calle utan elever, utan ett rött öre att leva på. Men det förnämsta är ju att man lever. Sedan kan man väl ordna att man ej svälter ihjäl. Ösregn ösregn. Just nu kom ditt brev tack lilla fru för dina tankar.

Och kom bara ihåg att hur galet det än går kan det aldrig slå ner mitt livsmod.

För i alla fall har tron på mig själv varit sig så stark att inte utomstående personer hur konstbildade de än äro kan få mig att rubbas i den tron. Det ska allt behövas komma från mig själv. Ja, det är första utställningen utan dig modern. Allt som kommer i tidningar skall ni ögonblickligen få. Fotografier kan vi ej sända då vi ej haft råd till mer än en kopia av var. Bechshöft har erbjudit bronsbysten av W.O. till skolan för 3000 kr. Han köpte den av mig för 2000. Sådan är världen. Gud bevare lilla Lena. Måtte hon få vara frisk.

 

Er Nin.

 

1/2

Min egen lilla mor.

 

Tack tack käraste för ditt senaste brev. Jag är övertygad att du blir rikligen belönad en gång för att du skriver så ofta och allt om Tott, jag kan ju riktigt följa med hennes utveckling.

Iallafall kunde jag aldrig tro att det skulle vara så svårt att vara skiljd från ett litet barn när det är ens eget, jag vill ej önska min värsta ovän det.

Dagarne gå enformigt men jag arbetar mycket och det går bra. Min stora grupp, det är en kvinna bärande sin döde som början på den mäktighet och tyngd i linjen som jag tänkt mig, ingen människa har ännu sett den och jag vill ej visa den förrän jag får den färdig. Jag håller också på med en småsak, ett par barn och ett ljus. I bägge dessa arbeten har jag mer än förr lagt an på att i rörelsen skapa meningen. Jag har nog blivit tillstött ett par gånger i höst, för det första fick jag ej deltaga i den gemensamma skulpturutställningen på Liljevalch då jag var kvinna, och sen förklarade löjtnant Olsson som står för svensk-franska konstgalleriet att han ej hade plats för min William Olsson nu när jag skulle utställa den. Sånt lägger jag ej mycket på sinnet, gissat att det är för jag är kvinnfolk, jag tror det är så att en kvinna ej på långa tider tar sig så illa vid när det går henne emot i arbetet, som mannen. Åtminstone är det min erfarenhet. Men nog tror jag hon kan ha lika stor portion ärelystnad som han, fast den nu också är funtad på annat sätt.

Aase har fått en släng reumatisk feber men är nu bättre och har hela tiden kunnat giva Anders. Tage är i stort beråd med sin våning skall bli mycket intressant se hur det går. Vi ska nog ha utställning i slutet av november hos Gummesson om det ej blir Finland. Tänk så hyggligt av moster Ellen med tänderna och tänk att nu kommer du verkligen upp det ska allt bli ljuvligt det. Men först kommer jag ned i slutet eller medlet av sept. Hoppas jag.

 

Din dotter, Nin

 

1/3

Käraste kära ni.

 

Tänk att du är hemma Putte, det var rejält gjort att resa från dem. Ska man vara piga så ska man ha lön. Tack för vad ni skickade. Foderhuven kommo som efterskickade, de trasor jag gått i kan ej beskrivas och mina kombinationer, här drar vi ett —. Jag firades igår av mina vänner på det hjärtligaste. Middag hos Westenius, supé hos Mollie. Mycket festligt och mycket rara voro alla. Men nu är jag trött på att vara med folk, har varit borta var kväll hela sista veckan och följden är nedsatt arbetsförmåga. Ikväll är kl. ½ 7 och jag ligger redan i min säng. Obeskrivligt skönt.

Jag märker att ni inte förstår hur omöjligt det är för mig att nu resa från mitt arbete. Ser ni, för tillfället existerar inget annat för mig.

Skulle jag resa bort nu bleve jag outhärdlig både för mig själv och er. För att inte tala om så galet det vore att koppla av när man som bäst är i farten. Strindberg säger nånstans: »Konstnärer har inga helger, de har bara frimåndagar«. Och det är sant gu’ hjälpe, men det är ej gott att förstå för utomstående. (Jag menar ej konstnärer).

Men hur glad jag är för att Bertel är så livad att resa och för att ni vill ha honom. Se onekligen blir det skönt att bli alldeles ensam inte för att vi har någe besvär av varandra, men ändå, det där att vara fullkomligt ensam med mitt arbete längtar jag oerhört efter nu ett tag. Jag tänker inte fira någon julafton alls för då skulle jag börja och tänka på er där nere och längta ner, utan jag jobbar som vanligt och så går jag och sover hos tant Anna på julafton. Sen ska jag ha festligt när Lena och Betty kommer upp. Tänk att det är en verklighet nu. Igår betalade vi första hyran. Och sen i januari kommer jag ner och får några lugna dagar (hoppas jag man vet förstås ej vad dom kan tycka om altartavlan). Idag har konstnärsmötet varit under ordförandeskap av Wilhelmson och med Prins Eugen och hela bunten. Resultatet blev att det utsågs ett förtroenderåd, som skulle förbereda marken för det stora centralrådet. Detta förtroenderåd utsågs bland deltagarne i mötet och utvalda: Carl Wilhelmson, Georg Pauli, Hjortzberg, Bertel-Nordström, Ivar Jonsson, Erik Lange och Welamsson. Bertel var utan tvivel den sakligaste av hela bunten, det är förresten märkvärdigt se vad de lyssna på honom. Wilhelmsson är mycket förtjust i Bertels arbeten han säger att Bertel utan tvivel är den största begåvningen bland de unga. Skönt skall Wilhelmsson ha en utställning på Liljevalch med sina gamla elever. Däribland en retrospektiv utställning av Arosenius, vidare med är Törneman, Henning, Mollie Faustman m.fl. Bertel och jag komma, om platsen tillåter, att inbjudas som gäster. (Detta får ni ej tala om).

Kära älskade ni försök förstå mig, och var inte ledsna på mig, och Gud välsigne er. Tack för sista brevet, åh vad det var roligt höra lite om Lenas roligheter. Kyss mitt eget hjärtebarn. Kom ihåg att det är tant Siris födelsedag om söndag.

 

1/4

Mina älskade kära.

 

Jag är just i säng efter Carpentier matchen (sabla bluff) och jag känner för första gång på mycket, mycket länge ett sådant obeskrivligt lugn och ljuvlighet i själen, vilket på något vis jag måste dela med mig till er. Då det uppriktigt sagt är er jag har att tacka därför vet ni, ni ha den här gången gjort Bertel så obeskrivligt mycket gott att jag inte kan säga det. Han reste ner som en trasa och tack vare er kom han frisk upp igen. God natt, nu somnar jag.

Idag är det onsdag. Tack kära för ditt brev. Och tack för att ni skickar ett paket. Tänk jag hade semlor kvar ända till igår och smöret har jag mycket kvar av än. Ja, nog har det varit en besvärlig tid, det värsta har varit att man blivit fullkomligt oduglig för arbete.

Somliga människor kunno arbeta och arbeta bra under besvärliga förhållanden. Jag tror inte jag hör dit.

Jag kan arbeta desperat en tid och så blir det slut, och jag känner mig inklämd av tusen skal som är omöjliga att genomtränga. Det var för att öppna på dessa jag ville komma ut, om så bara på några veckor. Jag vet att jag låter självisk, att ni om några ha tryckta förhållanden, men så kommer det oemotsägligt inom mig; »Du måste tänka på ditt arbete och du har ansvar för det, där fodra människor av dig«. Och så åter kommer en röst; »Tänk hur modern och Putte ha det«. Jag tror jag ska komma bli galen. Det var därför jag talade med Mollie Faustman och hon genast skrev till Hjalmar Wijk. Hon var så säker att han skulle hjälpa mig, och därigenom också Bertel. Men han som andra tycks fått känning av de tryckta tiderna och ville ej.

Tant Emma skulle nog bli min mecenat, men då skulle jag förbinda mig att ej ge Bertel ett öre därav. Hon skulle nog betala min bostad om Bertel ej bodde där. Sådan är hon. Men en sådan hjälp är ingen hjälp för mig. Så länge Bertel och jag hålla ihop, och det hoppas jag blir hela livet, är det min största lycka att dela det med honom, detta är aldrig tal om uppoffring eller sån smörja. Faktiskt är att jag aldrig skulle kunna annat. Jag skulle verkligen ej kunna taga emot av tant Emma på såna villkor. Jag har nu skrivit en massa smörja, men som det är skönt att bli av med och som jag hoppas ni förstå. Nu ska jag ligga i och försöka få sälja några gubbar så vi kunde resa på ett par veckor. Så fort jag kan kommer jag ner till er. Gud välsigne er, utan er och tanken att ni finns skulle jag ej kunna existera.

 

Eran Nin

Kyss älskade lilla Totte

 

1/6

Käraste moder.

 

Igår skrev jag till Arthur, det var påkostande men nödvändigt. Poängterade (vet ej hur det stavas) att pengarne voro för min privata del. Vilket de också äro. Så fort jag får pengar skickar jag till Betty, säg henne det. Härligt när dom kommer – Lena och Betty – för det är ej vidare kul att gå ensam, men Betty skall förstås stanna ett par dagar i Göteborg. Träffade igår tant Emma på en konsert. Oj vad människorna äro konstiga, nu har dom fått i sitt huvud att jag skall vara olycklig, vara mager. Och dom vill ovillkorligen tycka synd om mej och när dom nu ser mej rund och röd så blir dom arga. Tant Emmas näsborrar skälvde när jag talade om att vi flyttat ihop och voro så lyckliga och nöjda med det. Jag bredde nu på lite för det var kult se fasters tydliga missräkning, att jag ej var skild. Mollie träffar jag ej mera. Hon har fått lov att lova Lord sluta sitt umgänge med mig. Han är galen. Och Mollie kan inget annat göra om hon inte vill se honom fara direkt i avgrunden. För utan hene o barnen kan han absolut ej existera. Nå, Mollie och min vänskap tar nog ingen skada av att vi ej träffas. Hur tråkigt det är kan man ej tala om, men för en gång skull känner jag mej oskyldig och det gör att jag ej kan bliva så där topprasande. Jag blev inte het en gång när Lord förbannade mig och alla mina efterkommande och hoppade jag skulle få alla helvetets kval redan härpå jorden. Stackars Lord han är som ett bortskämt barn och styrs bara av sina nycker. Vart det kommer att leda vete väl Herren.

Mollie är iallafall den härligaste människa jag träffat. Intressant och trolsk. Man kan nog förstå att enkelt konstruerade människor som Lord blir alldeles huvudyr av henne.

Hoppas lådan med choklad kom fram i orört skick. Och Etty har ej sagt ett ord om att jag skickade henne en låda till födelsedagen.

 

Hej.

Eran Nin

 

1/3

Jag är så innerligt glad över att ni har Lena den här förfärligt bråda tiden. Jag längtar efter henne och er alla, men nu jobbar jag så jag hinner ej sörja.

 

Din egen dotter.

Hostar Lena???

Kyss henne

 

1/1

Kära älskade modern.

 

Tack så gräsligt mycket för att jag får pengar till hyran, för Lenas paket, för att ni äro så hyggliga emot mig. Egentligen har jag aldrig känt mig mindre värdefull än nu. Tycker nästan det är som ni skulle slänga pengar i sjön när ni kasta dem på mig. Jag är hyggligt ångestfull för mitt arbete. Har aldrig känt något liknande. Min stora sak är så enkel och utan några som helst konstigheter att jag är rädd dom inte en gång tar den med. Den kanske inte är bra alls. Jag vet inte. Jag har arbetat på den så jag har tappat all kritik nu vet jag ingenting. Två mindre saker till hade jag anmält, dem får jag ej klara men skall fråga Romdahl om jag får komma in med dem, efteråt. Nu skickar jag iallafall ner ner (om ingen olycka händer) min stora grupp och ett huvud i marmor och ett i svart ek. Jag kan inte nog tacka er för att jag får ha Etty här. Skulle ej klarat mig förutan. Hon är så snäll och hygglig att det är rent underbart.

Förövrigt vet jag ej ingenting. Våga ej tänka vare sig fram eller tillbaka. Jag är tacksam för var dag som går i lugn. Vill han skiljas så blir det hans sak. Inte ett ord skall jag säga. Kan han göra det så kan väl jag det också. Lenan ligger och snusar. Hon är så nyfiken på sina pakets men får ej öppna dem förrän på påskafton.

Jag önskar att ni visste hur gott ända in i hjärteroten det känns att veta att ni tänka med litet kärlek på en stackare. Arthurs brev skall jag alltid gömma så förtjusande var det. Hälsa dem alla, skall skriva dit upp en av påskdagarna.

 

Din Nin.

 

1/4

Kära Siri.

 

Tack för ditt brev för länge sedan. Jag hoppas att jag kan resa ner till Gottskär på onsdag senast torsdag. Jag har blivit fördröjd genom mitt arbete, men nu är det klart och går till gjutning imorgon. Jag önskar att du for med mig ner, tänk umgänges förtjusning. Har du hört att din dotter simmar och min likaså. Jag hade några rader från Etty idag där hon berättar att båda flickorna skall vara med i någon teaterpjäs. Och att de visst voro vilda av förtjusning. Ja, skönt skall det bli att komma bort härifrån ett tag, egentligen att ej se åt arbetet på en tid, och så först och sist att träffa ungarne. Det var djäkligt först när jag flyttade från Hamngatan, men nu börjar jag tycka det är enbart skönt. Bertel var svår sista tiden. Jag önskar jag kunde taga tanken på framtiden så lugnt som du (fast jag tror nu inte egentligen på ditt lugn). Jag känner det alldeles hopplöst när jag tänker på hur mycket arbete jag måste ha för att klara mej och Lena och alla mina skulder. I värsta fall får Lena vara nere på Gottskär i höst och vi får vänta litet att skaffa oss bostad. Jag har korresponderat med Britta, hon vill ha ateliér i Sthlm, men inte betala mer än 300 eller också ha systern med. En ateliér bredvid mig är ledig för 900 med värme på vardagarne men värden vill ej hyra ut den till familj. Jag har just skrivit detta till Britta, och det blir hon ej glad för, hon ansåg sig redan installerad där med syster och barn. Fy fan vad det är jobbigt, Siri. Arbetar du bra? Det gör du förstås.

Jag min usling har verkligen legat i i sommar, och allt vad jag gjort är med förlov sagt skit.

Varför ska det vara så här? Du sliter, Mollie är utom sig för Lord ska ha ungarne 1 månad och jag blir tokig för jobbet och ekonomin. På alla håll eländigt, och ändå ha vi försökt så gott vi kunnat att göra vårt bästa. Bertel sa innan jag gick att vi 3 just var exempel på hur kvinnor ej skall vara. Han tycker vi äro avskyvärda genom vår okvinnlighet. Det är verkligen gudomlig rättvisa i detta. Vi har väl om några haft skäl att klaga på våra karlar, istället ha vi försökt klara oss själva om då bli vi okvinnliga och mycket värre än det.

 

Farväl så länge, skriver från Gottskär.

 

1/3

Gottskär

 

Kära Siri.

 

Jag skäms för mig själv som varit här över en vecka och ej skrivit till dej. Med ens vill jag säga att din dotter är underbar. Hon strålar av hälsa och skönhet. Ja, just skönhet för en vackrare unge kan man ej se. Hon är så gyllenbrun i ansiktet och kinderna ha fått den mest fina rundning du kan tänka dig, kroppen är alldeles svartbrun, och mjuk och rund. Bägge flickorna ha växt på längden. Lenas babykropp börja bli mer flickaktig hon är förstås också brun, men ej så som Liv. Så rara de äro sedan, så tjänstaktiga och hjälpsamma. Ingen av deras kamrater är så kvicka att kila ärenden som de. Aldrig hör man dem gräla (mycket sällan åtminstone) och lyder gör de ögonblickligen. De ha en hel rad mycket trevliga lekkamrater men de leka lika gärna bara de 2 ensamma. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om deras fullkomlighet, men jag har bara några minuter på mig. Hur länge får Liv stanna. Kära Siri, har du inget bestämt, så låt henne stanna ännu så länge.

Jag kan inte ta upp Lena till Sthlm, då jag inte har mer pengar än att jag klarar mig själv.

Det kan dock hända att jag får ett arbete i slutet av september, men har föresatt mig att ej taga upp Lena förrän jag har en bra bostad åt henne. Flickorna läsa nu ½ timme om dagen och de äro så duktiga. Putte och jag gå och äro gruvligt ängsliga, att du ett tu tre vill ha upp Liv, underligt vore det ju ej, men vi hoppas att du väntar till du själv får klart med hur du skall ha det med ditt arbete? Låt snart höra av dig. Jag stannar här till den 29. Putte, Modern hälsar. Lena och Liv äro på kalas hos sina vänner Sven och Stig Zetterberg.

 

Farväl så länge.

Ninnan

 

1/2

Käraste moder.

 

Tack för brevet. Jag hoppas du är underkunnig om att det är det första sedan jag var i Onsala. Nu skall du också få ett brev. Obs. säkert det 12 sedan samma tid. Jag ska visst träffa Axel ikväll, men han får inte se min gubbe som är i ett särdeles förvirrat tillstånd. Jag vill underrätta, att jag aldrig hört ett ord om att Gertrud är på Gottskär förrän igår när jag var uppe hos Gunnar (en växel som skulle omsättas). Då nekade jag blankt i att hon var där, men där ser man. Jag har visst berättat att utfärden till Don och Gun var särdeles lyckad. Vi råkade ju få det mest gudomliga väder. Vi fångade massor med kräftor. Kult jobb. Och badade gjorde vi alla tre dagarne. Nu har jag talat med moster Alfhild. Hon är verkligen ledsen att ingen av er någonsin skriver. Söta moder skriv en rad till henne, det var riktigt synd om henne. Tant Anna talar jag med ofta, vi skulle gått och ätit middag tillsammans idag, men så ska jag gå med Axel.

Tant Anna är söt. Hon tycker det är så festligt när hon äter middag på mitt matställe. Dom måtte ha faslig mat på den där Blomsterfonden, mest kokt torsk tycks det. Tant Emma hade jag ett långt brev från häromdagen. Hon är bättre trots dåliga vädret. Hon ville att jag skulle komma till Bjurslätt, så fasen heller. Nån relief tycks det ej bli av, då hon råkat ihop sig med nån donna som kände pappan och V.R. Siri talade jag med igår. Hon och barnen må bra, efter vad jag förstår arbetar hon väldigt. Skall väl resa ut en dag och inspektera. Ja, nu har jag berättat allt som jag vet. Jo, Bertels donna har slutat. Hon tyckte det vart ledsamt. Så det vart inget bröllop, och inget hem för stackars Bertel. (Detta enligt Gunnar H. som umgås med herrskapet)

Jag höll ut i tio år, det rekordet finns det nog ingen som slår.

Tänk att Gunnar kritiserar mig att jag låter Bertel betala halva skulderna. Jag tillät mig säga att han var fånig, jag höll på säga någe värre men med den takt som mig anstår teg jag.

 

Hälsa Anna. Och kyss Lenan.

Er Nin

 

1/2

Älskade moder

 

För att börja från början, tack för den nya beställningen och 50 kr. Har du märkt att jag den senaste tiden haft att börja med »Tack« i vart enda brev. Moder, jag vet att du blir ruinerad för min skull, och vad skall det då bli av mig? Om jag vore ett geni, då skulle jag taga alla pengar jag kom över och ändå ej känna att jag gör orätt, men när jag vet att jag är bara en vanlig medelmåtta så är det obehagligt, minst sagt. Varför gör du det då, säger Putte kallt.

Ja, varför slutar jag ej att arbeta? Rent ut därför att jag inte kan. Därför att jag längst, längst inne har en svag aning om vad konst är och därför att så länge man har den aningen kan man ej släppa hoppet att man kanske själv en dag kan göra något.

Efter den här vinterns hopplöshet i fråga om resultat borde jag väl nu gå och skura trappor, men istället tar jag massor av pengar från min familj, och bara arbetar på. Vid Gud vad jag skulle vara glad om ni skulle få någon glädje av mig.

Några personer ha sett min Kristus och de ha uttalat sej fint, få se, ännu vet man ingenting, peppar peppar. Framför mig står en stor kruka med röda rosor dessa + en stor fin bok har Edvard Suhr skickat upp till mig. Han reste igår, har bara varit här i Stockholm 4 dagar, men mitt hjärta har han absolut tagit. Künstner och Bühmenbildner nu första die Bühmenbilden vid Volksbühne i Berlin. Ett sådant älskvärt, humoristisk, anspråkslöst manfolk får man leta efter. Han har bott här och som sagt »mein herz ist verloren«. Iallafall har jag lovat komma till Berlin i vinter för han vill göra mig bekant med Cassiére, den största konsthandlaren i Tyskland. Ja, få nu se om jag kan göra något först.

Han tyckte om mina arbeten, men när jag ser i den bok han gav mig vad de moderna tyska skulptörerna har gjort, så förstår jag allt han bara var artig. Du store tid, det anade jag ej att det fanns så fin modern skulptur i Tyskland. Jag skickar 2 statyetter på tisdag i nästa vecka, då Larsson anser att man ej kan skicka dem förr, utan risk för att de bli skadade dessa under adr. Gottskär. I slutet på nästa vecka skickar jag 3 till Gottskär, är det rätt så? Jag tycker de blir riktigt vackra. Har ni funnit barnens jaktslott än? Nog är det väl rart att Carlo har så fullt nöje av Lena. Tänk om det kunde fortsätta här, men här kommer han aldrig ifrån Derkerts. Har ej hört en suck från Siri.

 

Farväl så länge. Kyss Lenan från hennes gamla mamma.

 

Det här är ett farligt idiotiskt brev, men fullt idiotisk som jag skriver är jag ej. Ringde nyss till Bengt men där svarade ingen. Ska ringa igen.

 

Nin

 

P.S. Vet ni vad, jag tänkt jo att Lena och jag kommer ner annandag jul och så har vi en julafton till. Vore inte det fint??

 

1/3

Kära Putte

 

Jag måste skriva och berätta att jag hade Lundqvist här igår på middag. Förstår du, jag har tider när jag tror mitt arbete inte är värt ett smul, när jag verkligen tror jag är så hopplöst obegåvad som många kallar mig för. Och då när jag tänker på allt vad jag kostat i pengar. Ja, då bara sjunker det inom mej. Älskade Putte vad det är jobbigt att leva. Nå, i alla fall Lundqvist, han gjorde mej så glad för han tyckte jag har gått framåt med mina senaste arbeten kolossalt. Det var verkligen lustigt (hemskt) när han visade på huvudena jag gjorde i somras och dom nu (jag ser ju aldrig på mina gamla arbeten).

Mina senaste är så mycket djärvare gjorda, mycket (och det är då sant) noga studerade och livligare i karaktär. De från i somras bara äro stela, osäkra och okänsligt gjorda.

Och barnen från i fjol vinter äro mycket mycket mer utstuderade ej naturligt kända som han menar mina senaste är. Jag känner nog att han har rätt, men jag vet också att bättre måste det bli. Han sa; »Du kommer förtjäna pengar på sådana arbeten«. Han pekade på ett pojkhuvud jag gjort.

Herre Gud, förtjäna pengar. Putte vad ska jag göra. Jag måste få ihop pengar till en massa grej nu. Telefon och kol (jag har lyft deras pengar och ej betalat räkn.) och elekt., och mjölk mm. Och Lenas spårvagnskort och skolavgift osv. Tycker du jag ska ta ett lån?

Att jag skrev om Lundqvist först verkar avsikt, men jag har det ej, jag kom osökt in på mina gräsliga affärer. Jag tror att du nu förstår att jag verkligen ej gör av med ett öres pengar på mig själv (utom till arbetet), till nöjen och joks. Men att möta en ny termin utan ett öre det är hemskt.

O, att jag skriver till dej om det också, men jag måste tala med någon. Och du kan kanske råda mig till något?Jag reste aldrig ut till Vretaberg, men ska äta middag hos Eja ikväll. Inte kan jag låna pengar av henne. Hälsa modern och Lena. Det ska bli härligt när hon kommer upp.

 

1/2

Älskade moder

 

Tack för ditt brev. Jag har gått flera dagar och undrat om du aldrig tänker skriva. Älskling, det har aldrig varit min mening att du skulle skicka några pengar. Utan varför jag skrivit om mina utgifter var att ni skulle förstå hur mycket det egentligen är, så att ni förstå att det ej är på några vidlyftigheter jag gör av dem. När Putte kommer till stan kommer jag nog att bedja henne skicka mig av vad som finns på boken, så jag får reda upp det. Lenas skolavgift har jag den 22. Bertel har lovat betala den i oktober om han får sälja då. Lena har gudskelov nu börjat hos Estrid. Det har varit hemskt jobbigt när hon haft smörgåsar med sig, nu är jag lycklig.

Igår hade vi festligt igen. Jag fick 10 fribiljetter på Naima Wifstrands teater av Einar Nerman. De delades ut till hela umgänget och alla barnen fick gå med. Början var sorglig minst sagt. Lena skulle få taga någon av Puttes fina klädningar men o, sorg, ingen gick på. Sorg. Lena grät som en förtappad. Men till slut räddades situationen genom att jag fick flängt av mig min skära blus och svarta sidenkjol, vilka passade Lena precis. Och hon var rolig. Själv fick jag nästa upp armarne på fru Modigs klänning. Göstas byxor och rock var nog ej bland de prydligaste men skolungdomsidrottmärket lyste på uppslaget. Lenan sa när vi traska iväg till station i våra regnkappor; »Tycker vi är precis som Den löjliga familjen.« Lena har rent ut sagt blivit tjock på sista tiden. Aptiten stigande. Gösta har ökat hela 6 kilo sedan i våras. Han väger 45, Lena 56.

Kväll. Jag ligger. Barnen sova nästan. Kl. är 9. Ateliern är som ett fartyg och jag ligger högt på kommandobryggan. Här är varmt under taket. Skönt. Flugorna lika sommar och slå mot taket. När jag vaknar på mornarne är det så vackert ljus genom det lilla fönstret på kortsidan. I det står kaktusen, som nu fått nya öron, blomman som mamma fick av Tyra och som bara blommar och en flitig Lisa, som jag knyckte på Björnbo. Jag väntar på mitt fönster på södra väggen där skall jag ha en bred bred hylla framför och mina alla pelargoner och fuchsior. De stå ute än. Imorgon får jag modell.

Jag längtar börja arbeta förfärligt.

Det är en 16 års flicka, söt. 1 kr timmen. Lördagar, söndagar skall jag ha en ung snickare, som har ett oerhört intressant huvud.

Älskade Putte, du vill inte ha det gräsliga besväret att gå till Knaparydet och hämta en relief som ligger på vinden och föreställer Gösta kastande spjut, det är den långa reliefen, tre olika ställningar. Den skulle vid tillfälle in till Göteborg till Junghänel som fick gjuta den och skicka mig. Jag har tänkt att ha en hel del reliefer med till Linköping 1 nov. Så det är ju ej något som brådskar. Det enklaste kanske vore att du bar den över till Knapargården och att Arthur tog den med i bilen om någon bara håller i den så den ej blir förstörd.

Siri skall utställa teckningar med i Linköping. Det ska bli roligt. Jag gjuter 10 pippior. Nej nu vill jag sova. Godnatt, älskade ni.

 

Nin

 

1/4

I samtal med Maria Lind

Maria Lind är chef för Tensta konsthall. Jag har pratat med henne om hur kvinnor i början av 1900-talet kämpade för att kunna göra karriär som konstnärer. Detta med tanke på hur begränsande kvinnorollen var vid den tiden.

 

LC: Hur känner du till Ninnan Santesson?

ML: Dels genom att jag läste om Siri Derkert, och dels genom Berta Hansson. Berta Hansson ingick efter andra världskriget i samma gäng av kvinnliga konstnärer som Ninnan Santesson och Siri Derkert. Jag skrev en uppsats om Berta Hansson och lärde känna henne i slutet på 1980-talet och början på 1990-talet. Så jag var ofta hemma hos henne och då pratade hon ofta varmt om Ninnan Santesson och deras vänskap. De träffades i varandras ateljéer och tecknade tillsammans. Det finns teckningar föreställande henne i Berta Hanssons bok Kamratporträtt. Berta Hansson var lite yngre än de andra men det fanns ändå ett slags systerskap mellan de här kvinnorna. De var ju alla politiskt engagerade och ganska radikala.

LC: I ett brev från 1920 skriver Ninnan till sin mamma om det då kommande Viktor Rydbergsmonumentet i Göteborg. Ninnan deltar i tävlingen om vem som ska få uppdraget. Hon är frustrerad, hon antar att hon inte kommer att vinna eftersom att hon är kvinna. Vilka hinder fanns det för en kvinna att bli konstnär på den här tiden?

ML: Den här tiden, 1920, har kvinnor släppts in i konstakademien. Men det sker i en tid när akademien blivit gammalmodig och inte längre anses relevant. Det var som när kvinnor släpptes in i läkaryrket, det sker när läkaryrket inte längre har lika hög prestige. Det går hand i hand – när kvinnor kommer in i branschen då sjunker också prestigen. Hur som helst så fanns det väldigt starka sociala normer, vad kvinnor fick och inte fick göra. Till exempel att vara utomhus själv eller att resa ensam. Det är påtagligt att dessa kvinnor reser väldigt mycket och ofta på egen hand.

LC: Ja, både Ninnan och Siri var väldigt missnöjda med konstakademien och reste istället till Paris för att studera. Därefter reste de till Algeriet innan de slutligen återvände hem till Sverige.

ML: En som beskriver detta på ett målande sätt, om än något senare, är scenografen Gunilla Palmstierna-Weiss. I sin självbiografi Minnets Spelplats från 2013 berättar hon om hur det var att resa ensam som kvinna i Nord- och Sydamerika strax efter andra världskriget och hur svårt det var. Feministiska konstvetare som Linda Nochlin och Griselda Pollock har också tittat på de kriterier som strukturerade konstvärlden. Man har då upptäckt att det kreativa arbete som kvinnor utövat inom till exempel textil eller teckning – snarare än oljemåleri – inte har ansetts vara riktig konst och därför strukturellt sorterats bort på ett tidigt stadium.

LC: Som de kvinnorna som målade barnmotiv, till exempel Vera Nilsson?

ML: Ja, sådan konst var lägre värderat. Sedan fanns hela den ekonomiska situationen med att överleva som konstnär och samtidigt ha barn och vara ensamförsörjare. Ninnan Santesson, Siri Derkert och Vera Nilsson delade detta med att vara ensamstående föräldrar. Hur många barn fick Ninnan Santesson?

LC: Hon fick en dotter – Lena, min farmor. Och precis som du säger hade Ninnan problem med att försörja både sig själv och Lena. Så Lena fick bo mycket hos sin mormor i Göteborg. Ninnan skriver i ett brev till Siri Derkert att hon inte kan ta hem Lena då hon knappt har pengar till att försörja sig själv.

ML: Det är kanske svårt för oss att förstå idag när det finns generösa offentliga stöd till konstnärer – dock inte överallt. Det kom inte på fråga på den tiden, så många konstnärer hade det svårt ekonomiskt och det gällde i synnerhet kvinnorna.

LC: Ninnan skriver också om hur hon försöker hitta en mecenat, vilket jag förstår är en sorts stödjare för en konstnär. Hon skriver om hur otroligt svårt det är att få någon som kan sponsra hennes konst. Man kan tänka sig att också detta var svårare för kvinnor?

ML: Absolut, jag tror att Tora Vega Holmström hade en person som köpte många verk av henne. Men jag kan inte minnas att Vera Nilsson eller Siri Derkert hade något motsvarande. Och många av de här kvinnorna kom ju från en borgerlig bakgrund. Det var – vad jag vet – betydligt färre kvinnor från arbetarklassen som blev konstnärer än män från arbetarklassen som blev det.

LC: Ser du några paralleller mellan Ninnans och vår tid?

ML: Jag tror att det är extremt olika, verkligen. De levde i ett annat samhälle och de formades ju som konstnärer innan bygget av välfärdsstaten påbörjats. De formades innan det fanns någon allmän kvinnlig rösträtt. Så jag tror att det är svårt att jämföra. Det betyder inte att vi lever i en värld som är jämlik och inte heller att konstlivet är jämlikt. Det finns fortfarande mycket ojämlikheter och strukturella orättvisor men det är oändligt mycket bättre idag, än vad det var då. Och man behöver inte leva så otroligt knapert som många av dem gjorde. Men detta var ju ett val, många av dem hade förmodligen kunnat levt ett bekvämt borgerligt liv om de till exempel hade gift sig och följt traditionerna. Men de ville någonting annat och de var villiga att ta det priset. Idag är det fortfarande så att konstnärer har extremt låg medelinkomst jämfört med andra yrken. Konstnärer kan ha det knapert idag, men att ha det knapert nu är något helt annat jämfört med då.

2

London

Andra kapitlet i samlingen innehåller brev från 1930-talet. Efter skilsmässan från Bertel har Ninnan Santesson ensam vårdnad om dottern Lena, med stor hjälp från sin mamma och systern Etty. På en middag träffar Ninnan operettsångeskan Naima Wifstrand (bild IX). Naima som tidigare varit ett känt namn i Sverige, har vid den här tiden börjat falla i glömska.

1932 flyttar Ninnan tillsammans med Naima till London där de flyttar in i en ateljé där Ninnan arbetar. Samtidigt försöker Naima göra comeback som sångerska. För Ninnan är det viktigt att dottern Lena ska komma med dem till London, men det visar sig lättare sagt än gjort och Lena blir därför kvar hos sin mormor. Ninnan överlever ekonomiskt tack vare Gunhild och Arvid Odencrantz, hennes generösa men nyckfulla mecenater. Siri Derkert bor i Ninnans villa på Lidingö och är hennes och Naimas »stöd och stridande utpost i Sverige«.

I London skulpterar Ninnan porträtt av förmögna kvinnor, däribland Delphine Dodge, Edith Craig och Lady Maud Warrender. Dessutom ett flertal porträtt på Naima (bild XI). Men livet i London är tufft, ekonomin är knaper och bägge kvinnornas liv präglas av stressen att få inkomst. Så 1936 flyttar Ninnan och Naima tillbaka till Sverige och Stockholm.

Några sparade brev mellan Ninnan och Naima har inte hittats. Men med tanke på att så många personer, levande såväl som bortgångna, har vittnat om deras relation kommer jag i det här projektet att utgå ifrån att deras vänskap var mer än bara platonisk.

Tisdag, Lund

 

Älskade moder.

 

Tänkt att jag skulle hunnit resa härifrån över Göteborg och talat med er, men jag måste stanna här längre än tänkt, och då vill jag hellre stanna ett par dagar hos er innan jag reser till London.  Utställningen fortgår och allt har gått så tillvida bra, att jag fått ihop så mycket pengar att min resa till London börjar bli någorlunda säkerställd. Jag har ej vågat skriva om denna möjlighet förrän jag sett att jag ekonomiskt kan klara den. Ni förstår jag får börja med att göra ett porträtt av Edith Craig, därefter har van Draten (författare) lovat sitta för mig. Edith Craig har jag haft ett förtjusande brev ifrån där hon är stolt och glad att jag vill göra henne* (*Hon ber mig vara som barn i hennes hus där Sybil Thorndyke, Gullford, Shaw mf. umgås). Ni förstår att jag vill komma över i så pass god tid jag hinner göra en del porträtt däröver innan jag har utställning på vårsidan. Denna skall troligen vara i Leister Gallberg, men Lady Warrender skall ordna med den så den får ju bli där hon vill. Innan jul skall jag ha en mindre privat exhibition (vet ej hur det stavas) på en atelier jag redan hyrt vid Ladbroke Square i W. Lena och jag har gjort upp så att hon går ut terminen i skolan. Siri och Liv bor i ateliern hos henne, därefter reser hon ner till er till dess jag känner mig varm i kläderna och hon får resa över och jag hunnit ordna med hennes skolgång i London för denna vår.

Det är ju en stor chans för mig detta, och jag har ej annat göra än att taga den, även om det också känns litet konstigt i maggropen.

Men jag skulle ej göra det, om jag ej hade första månaderna ekonomiskt säkerställda. Då jag ej vill göra konstnärligt fiasko och börja med att taga porträttbeställningar. Det får bli en senare sak undan för undan. Jag vill nu först göra några verkligt goda porträtt skulpturer vilket jag vet jag kan. När det är människor som intresserar mig. Lena är ju stormförtjust vid tanken att vara i London i vår och jag kan ej förstå annat än det skall vara bra för henne* (*Utan henne stannar jag ej däröver). Hon får taga reda på kurserna ordentligt i skolan så får jag försöka passa in dem med någon engelsk skola. Jag får ju tid på mig taga reda på detta. Ni skall ej tro jag gör denna sak utan att jag överlagt och tänkt mycket. Jag har rådgjort med tant Emma, Pegelon, Odencrants och Ragnar Josephson och alla dessa äro av den meningen att jag vore galen om jag ej reste. Jag är mycket undrande vad ni säga om saken jag vill tro att ni förstå att det är något som kan bli av mycket stor betydelse för mig. Ni förstå att någon ekonomisk hjälp ej kommer på frågan den här saken måste jag klara absolut själv och med hjälp av bara mina arbeten. Odencrants och R. Josephsson har båda utan min begäran sagt att de vill stå bakom mig och hjälpa mig mot ersättning av skulpturen om så behövs. Hur jag skall få över skulpturer kavaletter osv. vet jag ännu ej, men om detta skall jag skriva Palmer och bedja om råd för bästa sättet. Skriv snart säg vad ni tycka. Jag stannar här över söndag som är sista dagen. Em. reser jag över till Lisa på kvällen. Hem till Lund på fm. Älskade kära ni ack om ni förstod mig.

 

Er Ninnan

Min adress Sydsvenska gymnastikinstitutet, Sandgatan, Lund.

 

1/4

Käraste ni.

 

Resan har gått storartat. Människorna har varit sjösjuka runt omkring mig, men jag har varit pigg och ätit alla mål. Vi ligga nu vid Tillberg. Jag har badat. Och nu känns det spännande kittlar i maggropen.

Nu vet jag att first class ej är roligt att åka. Människorna äro alla överdragna som med gelatin.

Jag har suttit och önskat smått på en liten olycka så man skulle få se deras människa komma fram genom polityren. På tredje klass dansades det och var enkelt och otvunget. Men en härlig hytt har jag haft, stor som mitt rum på Knaparydet. Igår em. efter middagen kom en dam fram till mig och frågade efter presentation, det var Tjästrupp hon hette, om jag var konstnär eller journalist. För hon tyckte jag satt och stirrade på ett sånt skojigt sätt. Vi hade riktigt trevligt sedan, och ska åka in till London tillsammans. Nu skall jag gå och få mig lite kaffe.

 

Älskade, kära ni ha det bra och var försiktiga om er. Jag hälsar er.

Er moder och dotter.

 

1/3

Söndag em.

 

Siri.

Jag har det vidunderligt. Skulle bara önska att du också vore här och det gör Naima också. Här är ljuvligt och människorna vi bo hos äro så väldigt stiliga. Du skulle måla dem, och du skulle måla Naima när hon sjunger. (Kom ihåg, att hon sjunger på radio om torsdag ½ 10).

Jag trodde aldrig jag skulle uppleva något sådant som detta i mitt liv.

Det kan bara jämföras med förstås Paris. Från Lena hade jag brev igår hon hade det bra och roligt. Och det blev jag glad åt. Jag börjar ej arbeta här förrän efter denna vecka. Då har vi huset för oss själva och jag kan stå var jag vill. Kommer du ihåg ett träsnitt av Edvard Munch, en kvinna som sitter vid piano. Det är hos dem vi bo. Den ena av dem har suttit modell för Munch kolossalt mycket och här är massor av arbeten av Munch. Christian Krogh har målat dem också. Bra. Det är så roligt höra dem tala om alla de träffat. Koncentrerat över hela Europa. Vi hade middag för dem igår, Naima och jag. Roligt. Om du visste hur underbart det är att höra hur imponerade alla här är över Naimas röst. På radio där jag varit med N äro de i full extas. Det skulle vara något för dem där hemma att höra vad de säga om N som konstnär och arbetande. Men vänta, det kommer väl. För tillfället äro de borta och jag ensam i huset och haven. Jag börja längta arbeta. Skall göra Naima och en människa jag träffat här till att börja med. Tecknar ni bra? Käraste Siri. Tack för ditt senaste brev. Läser du bibeln? Hälsa barnen mycket, och Vera.

 

Skriv snart, sötnos.

Ninnan

 

(Naima) Hej Siri! Tror du jag är lycklig att ha långbenta, krokryggiga Ninnan här? Vi har djäkligt roligt, åt alla parkens figurer, Ninnans blå ögon stå på skaft kan du tro. När jag blir rik klart så ska jag bjuda dig över hit och du ska måla Hyde Park med promenerande gardister.

 

1/4

London

 

Älskade moder.

 

Det här blir ej ett långt brev, som det egentligen skulle vara, men jag måste få iväg det före 5 med posten. Jag har ej skrivit på länge till dig, men jag förser min dotter desto oftare med brev. Egentligen är jag sabla trött idag. Har faktiskt ej varit utanför dörren på en hel vecka, ända sedan i söndags. Jag har arbetat med Lady M. på morgnarne till 12 och sedan huggit Edith Craigs byst i trä. Det senare har varit ett väldigt jobb, men nu har jag den grovhuggen och i nästa vecka börjar hon sitta här igen på em. Då har jag Ladyn på sommarne och Edith efter vår middag. (Vi äta kl.1). Modern förstår att jag är lite skraj taga ut Lena innan jag blir klar med de här båda arbetena.

Jag måste jobba i ett, vill också bli klar med ett par arbeten som jag tänker skicka hem till vårsalongen, så min februari är en gräsligt het månad.

Jag gör ett mycket stort porträtt av Ladyn med kropp och allt. Och innan jag får någon rätsida på henne. Puh. Jag är sablans nervös för det porträttet. Ej ett dugg mer än en timme om dagen sitter hon, men väldigt snäll den timmen. Under tiden står hennes bil och chaufför utanför och väntar. Och han har sagt till vår Connie, att verkligen hoppas det ej skall dröja mycket längre till för då fryser han ihjäl. Här har varit den mest avskyvärda gula fog i denna vecka. Jag ser från fönstren asfaltblossen i gathörnen. Men idag har det varit sol och då blir det vårlikt på en gång. Naima har varit sjuk i någon sorts magsjukdom som går här i London nu, men hon är uppe nu igen och tagit i tu med sina lektioner igen. Imorgon, söndag, skall vi äta middag hos Lady M. Hon är rysligt underlig typ. Intressant. Mycket när man lär känna henne mer. Full av humor, men gräsligt rädd för att höra om tragiska ting. Hon har varit gift med amiralen Warrender som blev skjuten i kriget, och honom sörjer hon då ej ett smul. Tre barn har hon alla fullvuxna, en som skådespelare. Jag har aldrig sett dem och hon talar aldrig om dem. Underligt. Men snäll är hon. När hon nu gått här om dagarne, har hon sett att min säng ej var så vidare komfortabel, en gammal schäslong som jag köpt billigt. Nä, en dag i veckan kommer här upp en duchatel vars make jag never skådat med en magnifik madrass och filtar. Rasande sött av henne. Jag har aldrig i mitt liv legat så bra. Nej, nu måste jag kila iväg med brevet. Jo, nu skall väl deklarationen göras. Jag undrar om ej det vore bäst skicka den till Bengt så att han fick göra den, så fick jag be Siri ge de uppgifter om villan som behövs. Svara på detta så jag hinner skriva om det till Siri.

 

Er Nin

1/6

Lördag

 

Siri,

 

Det har varit en farlig tid, bara väntat få klart med bostad. Nu äntligen är det fixerat att vi få flytta in den 12, torsdag. Mad Bernard har varit hygglig nog emot oss, så vi fått bo kvar här. Jag har varit sjuk att ej få börja arbeta, då det så väl behövs. Men annars har nog den här avkopplingen från jobbet gjort mig gott. Skrev Naima att gamla fru Dodge inte tyckte om huvudet? Tyckte det var för allvarligt och ej likt alls. Vet nu ej hur det blir. Får väl höra när vi kommer i ordning. När vi var därute på den där weekenden fick jag en massa beställningar av brodern. Men han har nu rest till Amerika. Jag skulle göra honom i trä och hans väninna i marmor. Och en gammal moster. Och alla är de i Amerika nu. Utan Delph förstås. Skit, det går väl på något sätt. Nu är jag så vanvettigt pigg på att börja ha modell – egen – och därnere i Chelsea kan jag också få vad jag vill. Siri-darling jag längtar träffa konstnärer så jag kan dö. Och ha atelier, riktigt omgivning.  Därnere är en croquieskola där man kan gå 2 gånger i veckan – härligt. Naima sjunger i andra rummer med Kikan, som är höjd med hennes röst. Vi var hos Edi Craig förra weekend. Skönt och dom var så söta.

Jobba jobba, bara arbeta klarar en här i livet någorlunda.

Jag mister all balans när jag ej har Lena. Och så om det ändå ej är ett dugg med ens jobb. Jag menar, fast det betyder så för en. Ska det vara nog? Jag ser ju hur uselt och ogenomtänkt det är. Bara här och där ser jag ett försök till något. Nå nu har jag först och främst tankar på klara ekonomin och det ska gå. Naima är ett under mot mig, så söt så söt och hennes röst är så utvilad och bra. Ska kila ut och köpa mat nu.

 

Din gamla Ninnan

 

1/4

Kära Putte.

 

Jag har skrivit 2 brev till dig och Lena till landet som ej kommit fram. Ett till mamma från Leasam, som hon ej har fått. Jag glömde skriva på edra Halland efter Onsala, så de har nog gått någon annan vart, men kommer så småningom. Jo, Putte för det första om Lena, så vågar jag ännu ej taga ut henne hit. Du förstår jag har ännu ej haft några inkomster utan måste tänka på vart öre. Jag kan ej taga ut något i förskott här, det skulle se gräsligt ut. Nu skrev Arvid Odencrants att han hade någon spekulant i Stockholm på något arbete av mig, få se vad det är. Det var därför jag fick lov skicka iväg lådorna till honom.

Jag längtar efter Lena så jag kan ej tala om det, men du förstår, jag måste ha pengar till att betala för lektioner och jag tycker det skulle vara ängsligt taga ut henne nu.

Svenska skolan är bara för småbarn, och komma in i en engelsk mitt i terminen är också svårt, därför hade jag tänkt att hon skulle fortfara här ute, lära engelska och franska samt engelsk historia. Det enda som (x) det hela är, att jag vet att ni ej äro ledsna behålla Lena ännu någon månad, samt att det då i slutet eller medlet av februari är bättre väder här. Här är fog så gott som var dag och den kommer in i rummet och gör luften rå och otäck. Våren börjar ju tidigt här redan i början av mars. Etty tror du ej Biller har tid taga Lena tillbaka? Han skrev till mig att statyetten var alldeles för dyrbar för de lektioner han givit så nog tycker jag alltid man kan fråga honom. Jag vet ej om ni hört att jag gjorde skisser av Lady Mand på Leasam och att de blev väldigt förtjusta över en. Hon börjar sitta så fort hon kommer till London. Vilket hon skulle gjort redan i denna vecka men ännu har hon ej kommit. Det är så vansinnigt tålamodsprövande allt detta väntande men jag förstår ju att det måste så vara och att det alltid måste ta sin tid komma igång.

På Leason var det mycket tal om vad som skall göras för så väl Naima som mig. När jag får de här porträtten klara, Lady Mand, Edith Craig (i två), Florence Easton. Och så vilja de att jag ska göra Arnold Bax, kompositören. Skall de skriva en stor artikel om mig, med fotografi, som skall in i tidningen här. Så skall dessa porträtt utställas, och så menar de här att jag har beställningar över öronen. Det kan ju vara möjligt. Och man får ju försöka. Hemma är det ju omöjligt få något jobb nu.

Det var roligt du tycker om Ellen Terry. Ja, hon måtte ha varit underbar. Det är ju ingen precis brådska med översättningen, det är bara det att det så lätt kan komma något förlag som fått nos på boken och vill ha den. Det bästa vore förstås om du kunde göra en översättning av ett kapitel, det behöver ej precis vara första, så skickade du det hit och härifrån gick det med boken till förlaget, så skrev E. Craig härifrån att hon önskade att du fick översättningen om hand. Ja, Putte nu måste jag sluta, skall skriva några rader till Lena också och till mormor. Förbaskade miniatyrer. Jag hade en stor uppgörelse med damerna igår. Nu vore det bäst om Alf fick dem, för han kan väl ordna med dem på något sätt.

 

Er Nin

 

1/6

Siri.

 

Ibland känner jag som ni övergav oss varenda en där hemma. Du kan ej tro så hemskt det känns. Inga brev.Från Odencrantz tyst. Aldrig från min familj, då och då bara från Lena. Och nu är du också tyst. Du förstår det blir hissnande emellanåt. Och jag skriver till Lena och min familj 2 á tre gr. i veckan. Siri, skriv du.

Hör du, då och då jag funderar ibland om jag gjort galet i att vara här. Men så tänker jag på Naima och då vet jag att det är rätt.

Och kanske för mitt jobb också. Men jag blir så trött, Siri. På att klara allt, och det känns så omöjligt för mig ensam. Du skriver så enkelt, att man behöver så lite pengar för att leva. Fasen, leva på Lidingö och gå och jobba som du gör, men här går det åt fasligt med pengar, bara av att leva. Allt är så dyrt här, och så har jag så stora utgifter att balansera; stenhuggare, gjutare, hyra, telefon och gas – utom det dagliga. Och mina skulder hemma och Naimas konserter. Det har ej sålts så mycket. Hur Naima än legat i. Lady M. hade lovat taga 20 biljetter, när det kom till kritan har hon tagit 4 st. Dom är så jävla älskvärda och pratar så fint och menar ej ett smack. Men det är det enda riktiga för Naima, att ha konsert på konsert tills hon blir riktigt känd. Usch, det går ej med en och 2 konserter. I detta ohyggligt stora London. Om hon bara vore stark, Naima. Jag blir så förtvivlad inom mig, jag ser ju hur litet hon egentligen orkar. Hon är så seg, men så gräsligt ömtålig för förkylningar. Du anar ej hur exemplariskt vi leva. Tidigt i säng, och så försöker vi komma ut i omgivningarne var söndag. Siri, detta bara för dig men jag orkar ej tänka ensam på det. Naima har haft en blodupphostning en gång, ungefär ½ drickesglas. Du förstår, hon har för några år sedan legat 8 månader på sanatorie. Nu var det en ren överansträngning, hon skulle göra rent här överallt – medan jag var borta – och jobbade och då kom det. Sedan har det ej varit någon mer gång, men jag är så försiktig med henne jag kan. Åh Siri, det är så hemskt allting. När inte Naima kan sova, ibland så här före konserten, ligger vi och tala om den bondgård vi en gång ska ha, dit inga ska få komma mer än du och dina barn. Siri, sötnos, glöm oss ej. Skriv för guds skull ej ett ord om att Naima varit dålig, och säg det ej hemma. Men skriv.

 

Din Ninnan

 

1/6

London

Torsdag

 

Siri.

 

Kom just innanför dörren och läste ditt brev. Att man kan längta som jag nu gör, efter dig också. Tror faktiskt att jag ej håller ut om jag ej kommer hem snart. Naima ville att vi skulle vänta till imorgon med att telegrafera till din bror, för hon trodde Arvid och Gunhild skulle gör något, men det tror ju ej jag. Så i morgon telegraferar vi. Nu gissar jag Gösta ej kan göra något förrän efter midsommar, men van Vyck lovade att vänta till den 25te. Få vi ej pengarne till dess får vi väl försöka lugna honom igen. Du ska inte tro vi har just så trevligt nu, fast Gud vare tack och lov. Naima är kry nu, då är det ju ej så nattsvart. Innerst inne tror jag att vi kommer klara det hela, men just nu orkar man ej tänka på annat än få komma hem, och jag är ej så påhittig längre.

Så, den här sabla Delphin som jag gör – och som jag är så intresserad att göra till på köpet – är nu alldeles omöjlig. På hela den här veckan har hon ej suttit en dag. Hon är alldeles försvunnen och lämnat mig med mitt halvfärdiga arbete. Jag kan inge taga mig för heller, det är det värsta, känner mig så där i uppbrottstagen och har bara tankarne på hur man skall kunna få ihop pengar. Vad de tänka om mig där hemma vågar jag ej tänka på. Äsch, allt reder sig. Men, jisses vad jag längtar efter en flaska brännvin.

Naima är just nu borta på ett thé party och ska sjunga där. Stackars Naima, hon måste gå på sånt för att få publik så småningom på sina konserter. Siri, jag är så glad att du förstår hur söt Naima är.

Jag måste säga att jag aldrig träffat en människa som så vädjat till mina bästa instinkter som Naima. Jag gläder mig så åt tanken, när du i en framtid kommer att känna henne mer.

Siri, du vet att Ester Almqvist är död. Jag hade brev från Tora om det. Ester fick lunginflamation och hade det fruktansvärt svårt, men några timmar innan hon dog fick hon det lättare och hon dog lugn och lycklig. Det var ej länge sedan jag hade ett kort från henne. Är du ej glad att du träffat henne, Siri? Jag kommer aldrig i mitt liv att glömma den eftermiddag jag såg henne först och hennes arbete. När hon talade och tog sig med sin stora hand över pannan.

Åh Siri, vad jag vill arbeta riktigt, det värker i mig. Man blir så trött på buller här i London hela tiden hörs det som ett brus runt ikring en, då o då ett starkare oljud som skär igenom. Älskade Siri, adjö med dig nu. Jag är så glad att du har ett blått hav att se på, och dina ungar. Hälsa dem, är inte Sara med? I nästa vecka måste allt klaras här, pengar och Delphine och resa hem, om den blir, osv. Skriver.

 

Din tillgivna, Ninnan.

 

1/8

Käraste Siri.

 

Tack för ditt brev, sötnos. Du måste taga vara på dig, Siri, och gå till doktorn om du blir så där förfärligt trött. Jag kan också bli det, vet du. Och då tror jag strax att jag ska dö. Och då begriper jag, att det har jag ännu ej lust med. Och då vilar jag och ligger på rygg. Älskade Siri om vi kunde resa efter jul och vakna obekymrade av ekonomi och annat. Naima är pigg, hennes arm är snart läkt. Peppar! Lena kry, peppar!!! Jag tror vi resa härifrån omkring 3 september.

 

Hälsa barnen.

 

1/2

I samtal med Göran Söderström

Göran Söderström är konsthistoriker och medförfattare till boken Sympatiens hemlighetsfulla makt om svensk homosexuell historia från 1860–1960. Boken handlar främst om manlig homosexualitet men innehåller även ett kortare stycke om kvinnlig och där nämns Ninnan Santesson och Naima Wifstrand.

 

LC: I arbetet med boken Sympatiens hemlighetsfulla makt intervjuade ni konstvetaren Rolf Söderberg. Kände han Ninnan Santesson väl?

GS: Ja, och även Naima Wifstrand naturligtvis. Han talade mycket öppet om Ninnan och Naimas förhållande. Hur de reste till London och bodde ihop.

LC: Rolf skrev en katalog om Siri Derkert som kom ut 1974. I den finns ett fint kapitel om Ninnan och Naima. Man undrar lite varför han själv inte nämnde deras förhållande om det var så självklart. Det var kanske ingenting man skrev om på den tiden?

GS: Nej, det gjorde man definitivt inte. Man kunde sitta på sådan information privat, men man pratade inte om det offentligt.

LC: Var det lättare att vara homosexuell i konstnärskretsar på den här tiden, på början av 1900-talet? Jämfört med det övriga samhället?

GS: Ja, i sådana kretsar tog man det inte på så stort allvar. Och det var mycket friare på konstskolor. Konstnären Ivan Lönnberg skriver i ett brev hur han ska gå på en maskeradfest på Mejan klädd i damunderbyxor och bh. Och Ninnan Santesson var ju elev hos Sigrid Blomberg som var lesbisk.

LC: Var Sigrid öppen med detta? På ett sätt så att Ninnan kanske visste om det?

GS: Ja, självklart!

LC: Vad fanns det för skillnader mellan att vara homosexuell kvinna jämfört med att vara homosexuell man på den här tiden?

GS: Man kan se hur det var till exempel i England. Homosexuellt umgänge förbjöds sent i England, men det gällde bara män. Historien förtäljer att när det blev aktuellt att även kvinnliga homosexuella skulle bestraffas, skulle drottning Viktoria ha sagt; »Det kan jag inte tänka mig att kvinnor skulle ha någonting sådant för sig!«.

LC: Så man kunde inte ens föreställa sig att kvinnlig homosexualitet kunde existera?

GS: Nej visst. Och det var likadant i Tyskland, fastän det var väldigt vanligt. Det fanns kvinnotidningar för lesbiska. Det fanns flera lesbiska klubbar i London och Berlin dit kvinnor reste, bland annat Karin Boye. Även där var det så att ingen la sig i, man kunde som sagt inte tänka sig att kvinnor kunde ha någonting sådant för sig. Detta var den allmänna inställningen, men självklart fanns det personer som kände till detta.

LC: Fanns det liknande ställen, kaféer eller klubbar, för lesbiska kvinnor i Stockholm?

GS: Ja, redan på Strindbergs tid fanns det kaféer för lesbiska. När Ninnan levde fanns Grotta Surra som låg vid Fersenska Terrassen. Där dansade man med både män och kvinnor. Så det var inte så att det enbart varför homosexuella. Det var helt öppet så vem som helst kunde gå dit. Eller ja, det var ju en nattklubb så man behövde bli medlem.

LC: Huvudkällan till vetskapen om många homosexuella förhållanden kommer från brev. Det är synd att det inte finns några sparade brev mellan Ninnan och Naima.

GS: Nej, sådana brev brändes. Det sparades ingenting för det skulle inte finnas kvar några bevis.

LC: Naima var en ju en känd sångerska som inte gifte om sig och som tidvis levde med en kvinna. Svenska Dagbladet skrev 1934 en artikel om Ninnan och Naima i London. Kan det ha funnits tidningar som antydde att de hade ett förhållande?

GS: På den här tiden fanns skvallertidningen Fäderneslandet, som jag tittade i en del i samband med Sympatiens hemlighetsfulla makt. De outade många, bland annat Nils Dardel. Men de skrev mycket sällan om kvinnor. Sådant var inte lika intressant, helt enkelt. Och man accepterade att kvinnor bodde ihop, till skillnad från om män gjorde det. Jag gav ut en bok som handlar om Ahlströmska skolan, Två bildade kvinnor och en skola. Anna Ahlström, som startade skolan, var formellt behörig för en lektorstjänst men det var då förbjudet för kvinnor att vara gymnasielärare. Så hon startade en egen skola. Hon anställde en lärarinna i engelska som hette Ellen Terserus och de blev omedelbart ett par. Man kallade dem för Ahla och Tersa och de gjorde inte någon hemlighet av att de hade ett förhållande. Man tyckte inte att det var konstigt att två kvinnor delade våning, men deras elever visste precis hur det var.

Tredje kapitlet i samlingen innehåller brev från 1940–1945, andra världskriget. Ninnan Santesson samarbetar med den antinazistiska tidningen Håndslag som riktas till norrmän och norska flyktingar som befinner sig i Sverige under den tyska ockupationen. Hon låter även norska och tyska flyktingar bo i ateljén i villan på Lidingö. Bland dessa finns några av Naimas vänner, den tyska författaren och dramatikern Bertolt Brecht och hans fru, Helene Weigel. Ninnan skulpterar ett porträtt av Helene medan Bertolt skriver en betraktande text (bild XV).

Kapitlet börjar 1940. Brecht och Weigel har rest vidare till Finland. Året efter tillbringar Ninnan sin 50 årsdag i häktet, på grund av sitt samröre med norska motståndsrörelsen. Hon blir släppt efter ett par månader och återvänder snabbt för att fortsätta hjälpa den norska motståndsrörelsen. Till sin hjälp har hon nu dottern Lenas svåger, Olle Carlson.

Så sker en olycka som kommer att påverka Ninnans liv och konstnärskap för resten av hennes liv. Efter att ha varit outtröttlig i sitt arbete får hon svåra plågor som gör att hon inte kan skulptera annat än under kortare stunder. Hennes ben blir stelopererat och hon får svårt att gå och får ofta använda sig av käpp. Ninnan ville inte berätta vad som hade hänt men långt senare kommer det fram att det var vännen Eli Krogs make – Helge Krog – som i ett berusat tillstånd hade ramlat över henne och orsakat skadan.

Käraste Putte. 

 

Måndag kväll. Det är första kvällen på ganska länge som jag sitta lugnt hemma. Klockan går. Vad jag är glad åt klockan, det är som en gammal gammal vän som bara jag känner. Det är som något genom den vill säga mig att jag inte är en ensam varelse hitsatt på måfå, utan får mig underligt nog känna mitt föregågna – mamma – en underlig förnimmelse av trygghet att man hör ihop trots död och avstånd, att det betyder inget. Jag kommer nog ej att skiljas från den här klockan så länge jag lever.

Förlåt söta Lena, men sen när jag är död kommer den att lugnt lugnt gå vidare och tala om för dig att det finns inget avbrott i den långa kedja av människor som älskar varandra.

Det här vart visst riktigt högstämt, det var inte meningen, men jag satt och lyssnade och så ville jag tala om för dig, Putte, att jag är så glad åt att jag tog klockan. Lustigt att jag kom mig för.

Ja, annars gå dagarne som vanligt. Jag arbetar, igår satt Iset flera timmar för mig, jag skulle så gärna vilja göra en skiss av honom. Så åt han och Naima och jag middag på Tegnérrestaurangen och så var vi på Winterset tillsammans. Den var då inte någe vidare, fast väldigt bra uppsatt och bra spelad, men nog är Maxwell Anderson överskattad alltid. Romantik, Shakespeare och gangsters. Vi mötte Ferlin efter, på vad var det han sa; »stjärnor och djävulskap, fy fan«.

Ikväll är Naima hos Per Lindberg. Ni må tro hon blev hyllad, det var kolossalt. Samt var riktigt rörande. Hon är så söt och lugn nu, Naima, sedan hon kan se mot en längre tids arbete och det betyder för henne att människor uppskattar henne. Klart, det gör väl alla.

Tänk att finska legationen i London är bombad, den låg vid South Square bredvid Delphins hus, Lena vet. Jag vågar ej tänka på hur där är i London, förresten är det visst lika i Tyskland. Fast där känner man ej till platserna. Det här är ett konstigt brev, jag har bara skrivit som tankarne kommit och gått. Nu går jag och lägger mig. Jag ska snart skriva till Chris och tacka honom för brevet. Kyss honom från mig. Åh, vad jag är glad att ni ha vackert väder och är friska och glada.

 

Tusen hälsningar, Ninnan

 

Brecht har skrivit och han hälsar dig och han kommer att inom närmsta tiden skicka dig ett nytt skådespel till översättning.  

 

1/2

Putte.

 

Du förstår, jag är anhållen. Du får inte bli förskräckt, Putte. Det är ju så många i dessa tider. Jag har försökt hjälpa norrmännen, och misslyckat. Jag är förtvivlad för Lena och Chris, men de bo hos Anne Marie på Djurgården. Att det skulle hända just när de kom till mig, som jag längtat efter dem och glatt mig att de skulle komma. Och Lena som skulle ha så roligt. Det är så förfärligt för Lena. Du kan ej komma upp, Putte? Det är villan också jag är orolig för. Och så håller de på att ändra om mitt hypotek och det kunde du hjälpa med, och säga att jag är bortrest, det är nästan sant.

Att jag alltid ska ställa till med bråk för andra, om konsekvensen av ens handlig bara kom ut över en själv.

Det har jag svårt att stå ut med, att andra ska få besvärligt genom mig, men det är förstås det man ska lära sig att en handlingar, om man också kan anse dem aldrig så berättigade ur egen synpunkt kan just likväl till sorg för de människor som ligger en närmast om hjärtat, om du tror jag aldrig hade gjort den – handlingen menar jag – om man tänkt sig för. Adjö Putte, jag är så glad att jag fick skriva till dig. Säg ej till Hultmans om du kan låta bli.

 

Ninnan

 

1/2

Sthlm den 7 nov 1942

 

Kära Olle.

Jag skriver till dig för att fråga om du möjligen vill vara med om en kampanj för att stödja Håndslag. Du förstår, dem går nu med ett underskott av 200 kr. månatligen och det är dessa 200 som man skulle försöka företa. På Svenska Dagbladet har Kajsa Rootzén fått fått ihop 15 personer som har förbundit sig att ge 2 kr i mån, dessa pengar samlar hon in den första i varje månad. Bang har lovat göra detsamma på DN. På Högskolan skall jag försöka få igång en liknande insamling. Tror du att du i Borås eller på ditt arbetsfält kan få igång något liknande? Men skulle du vilja ha besvär med detta? Det är onekligen mycket begärt, allra helst som du varit på storartad med att hjälpa till både i fråga om boksamlingen och som prenumerant av Håndslag. Tack för det Olle! Det är rörande minst sagt läsa alla de brev som kommer på omvägar till Håndslags redaktion från Norge.

 

1/2

17 nov. 42

 

Kära Olle.

Genom Lena har jag hört att du ej blev ledsen på mig för att jag bad dig hjälpa till med Håndslag. På fredag har jag någon sorts redovisningsdag och jag vore väldigt tacksam om du vill skriva mig en rad och tala om vad du tror du kan få in. En annan sak Olle, vi har vissa möjligheter att få in kläder till Norge nya såväl som begagnade. Tror du man kan få ihop sådana i Borås? Skodon, varma underkläder. Ja, vad som helst. Borås är är en industristad, vill du tala med Gunborg och Olle om saken?

Det är hemskt med mig, när man räcker ett finger tar jag hela handen.

Det är svårt få över kläder legalt, på sin höjd får man skicka 5 kg. begagnade, därför måste man försöka på andra vägar. Det är så hemskt höra vilken brist det är i Norge på allt. Och det är så försvinnande litet vi kan göra. Och det är så ytterst få som vill göra något alls. Du skall ha ett varmt tack Olle, för vad du gör.

 

Hälsa alla hjärtligt.

 

1/1

Käraste Putte.

 

Det här var då ett verkligt elände. Jag ligger på Sabbatsberg med lårbenshalsen söndersplittrad, jag vet verkligen ej allt. Det är två dygn nu sedan det hände, ännu har doktorn ej sett på benet, det är visserligen röntgat, men det är de små bitarna som lagt det till rätta. Jag får morfinsprutor, för du förstår, det är en hisklig värk. Här är 22 st. i salen. Jag undrar om jag skall flytta över till (xxxxx), men det blir så dyrt för det kommer bli en lång historia, minst 2 mån. Imorgon är besöksdag och då ska jag be Eli eller Siri tala med dem. Man blir så slö av morfin, bara dåsar, men på natten inatt fick jag ingenting och då värkte det hemskt. Putte du kan väl skriva o skicka nått? En sån lustig människa bredvid mig, så när så hon ny. (xxxxx)

 

Ajö så länge,

Ninnan

 

Lördag

Igår blev mitt ben sträckt och nu hänger en 18 kilos tyngd i det. Läkarn är söt, på måndag ska det opereras och spikas. Har haft en värk så jag trodde jag skulle bli galen, nu är det bättre ett slag. Nu talas om att det ska ta 6 mån., jag vågar ej tänka på det. Inte röka. Åh, Putte om du vore här. Det är tal om något jobb på engelska legationen.

Min adress, Sabbatsberg Avd. 9C.

 

Söndag

Idag är jag absolut bättre, har ej mer än 38° ikväll och inget morfin idag och nu har jag tränat mig att lyfta mig själv i hängbågen, sade ej behöva röra mig. Det är riktigt styft. Imorn ska benet spikas och sedan ska jag nog få det att läkas på rekordtid. Det ska ej bli några 6 mån. Men nån jul blir det mänskligt sett ej. Eli reste idag ut på landet men idag var Siri, Carlo och Maja på besök. Det skulle bli hemskt långt om ingen komp besökstiden. Kakor längtar jag efter. Inte för många, några då och då. Frukt och choklad och böcker har jag.

 

Idag tisdag. Tack för brev det vore underbart om du kom upp.

 

1/2

Söndag kväll

 

Kära Putte,

 

Tack för brev. Ja du nu börjar det närma sig julen och man ska köpa biljett. Får lov göra det snart, men du Putte det blir bara en 10 dagars biljett. Jag måste fort upp igen, massagen och arbetet, ska ställa ut 3 arbeten på Nutida Konst stora utställning i februari.

Och så ovan är jag att ställa ut, att jag redan är nervös för det. Helst skulle jag låta bli och vänta till jag fick ordna en separat utställning, men den lilla chansen att sälja gör att jag accepterar inbjudan.

Jag skulle vilja gjuta ett arbete i brons, men vågar ej riskera en 100 kr för det. Asch, jag har några arbeten jag kan skicka, struntar i tanken på utställningen. Imorrn har jag gudskelov modell – ½ 9 – igen. Den här veckan har varit tålamodsprövande, benet har nog vilat och det känns bättre sen jag fått högre klack på det korta benet. Klockan är ännu ej 9 och jag ligger med min älskade värmedyna. Har varit på Radikala Klubbens sammanträde sen kl 11 i fm, slutade klockan 5 och så gick jag hem med Karin Kode och åt middag. Igår kväll satt Vera, Maja och jag och tecknade till kl ½ 1 på natten. Ginga läste högt Dantes Inferno och Den Rasande Roland av Ariosto. Roligt.

Från Iset och Lena bara bra. Iset skrivit och frågat mig om jag tror han kan sköta intendentbefattningen vid Borås Museum, har fått erbjudandet men ej bestämt ännu – ingen får veta om det än. Visst kan han det, är kolossalt lämpade för det, och så blir det 2000 extra för dom om året. Och Lena blir intendentska. Just nu ringde Eli och berättade om en massa nya olyckor från Norge, deprimerande. Nyttigt umgänge – Vera och Maja – då blir det bara arbetet på tapeten. Siri ute hos Sonjas familj och Sonja ligger på sjukhuset opererad, njure borttagen. Siri sköter maten och barnen och majoren i vilken på Hesselby går upp ½ 6 på morgonen, ger barnen mat innan skolan, mat åt majoren, lunch, middag, osv. Sa jag att fröken Ek varit sjuk den här veckan också – bra – för massagen kostar mycket. Vi ger inga julklappar i år, det får anstå till bättre tider. Inte sant! Ja, det var ungefär allt. Nu ska jag läsa en stund. Läser för tillfället en roman av en norrman, några ord på var sida, men har liggande Margit Abenius Kontakt som gladde mig att läsa.

 

Hälsa Betty.

Ninnan

 

1/2

Älskade Putte.

 

Nu skriver jag för att bedja dig översätta det här eländet åt mig. Det är nog delvis bra, men jag vill veta precis vad det innehåller. Brecht har ju fått i sitt huvud att han ska antingen publicera det eller hålla nått sorts föredrag med skioptikon. Jag kommer väntas att stryka en del stora skulpturer osv. Jag avskyr publicitet ur mitt innersta hjärta, ett fu fe får man – jag vet det. Ett sorts yttre ansvar som jag ej vill ha. Jag vet hur hämmande sånt är. Jag vill vara i fred och misslyckas och möjligen möjligen komma till något. Jag är ännu så ohyggligt hämmad av allt möjligt i mitt jobb.

Jag vet det. När jag vet att jag slagit hål på glasväggarna, då ska jag ställa ut och då skiter jag i allt. Nu är jag osäker, rädd. (Jag kanske aldrig slår hål på några glasväggar.)

Jag har försökt få Brecht förstå men han har nu fått för sig att jag är något särskilt inom skulpturen. Du kan ej ana så fånigt jag tycker det är. Men som sagt jag måste få den här översatt så jag kan vederlägga vad han skrivit. Han säger att mitt huvud av Helli är som ett slagfält. Och det har han rätt i, det är också därför som det är åt skogen. Ett slagfält är en villervalla. Och ett arbete skall ej vara en strid, utan en spänning mellan varandra dominerande proportioner som hålls ihop av den absoluta helhetssynen. Detta låg jag och formulerade i natt och jag tycker det ungefär ger vad jag själv menar. Och till det har jag aldrig i ett inget enda arbete kommit. Puh!!

 

Här är varmt…

 

1/2

Betraktande av Konst och Konsten att betrakta.

(Anteckningar till en skulptur av Ninnan Santesson)

 

Det är en mycket gammal och grundläggande åsikt, att ett konstverk i grund och botten måste göra intryck på varje människa, av vilken ålder, klass eller bildning hen än är. Konsten, heter det, vänder sig till var och en, vare sig det är en tanke- eller kroppsarbete, bildad eller obildad. Och alla människor kunna förstå och njuta av ett konstverk, emedan alla människor har något av en konstnär i sig.

Från denna åsikt härleder sig ofta en bestämt motvilja mot så kallade förklaringar till konstverk, mot en konst, som behöver allehanda förklaringar och inte kan verka »genom sig själv«. »Menar ni«, säger man, »att konsten skall göra intryck på oss, först sedan de lärda hållit föredrag om den? Skulle vi inte bli gripna av Michelangelos Moses, förrän en konstprofessor förklarat honom för oss?«

Så säger man, men på samma gång vet man, att det finns människor, som lättare äro mottagliga för konst, som känner mer inför konst än andra människor. Det är den så mycket omordade »lilla kretsen av kännare«.

Det finns många konstnärer – och det är inte de sämsta – som under inga omständigheter vill arbeta endast för denna lilla krets av »invigda«, de vilja skapa konst för den stora massan (= für das ganze Volk = för hela folket). Detta låter demokratiskt, men enligt min åsikt är det inte så helt demokratiskt. Demokratiskt vore, att av den “lilla kretsen kännare” göra en stor krets kännare. Ty kunskap är nödvändigt för konsten.

Betraktandet av konst kan leda till verklig njutning, endast då man lärt konsten att betrakta. Så sant som det är att i varje människa en konstnär finnes dold, att människan är det konstnärligaste bland djuren, så säkert är det också att dessa anlag kunna utvecklas, men också att de kunna gå till spillo. Till grund för konsten ligger en kunnighet, och det är en arbetets kunnighet. Den som beundrar ett konstverk, beundrar ett arbete, ett mycket skickligt och lyckat arbete. Och det är nödvändigt att veta något om detta arbete, för att man skall kunna beundra det och njuta av dess resultat, konstverket.

I synnerhet för bildhuggarkonsten är ett sådant vetande, som inte endast är ett vetande utan också en känsla, nödvändig. Man måste ha en smula känsla för stenen eller trät eller bronsen, en smula vetskap om handhavandet av dessa material. Man måste kunna känna knivens väg i trästycket, hur den oformliga klumpen långsamt tar gestalt, ur klotet huvudet, ur den konvexa ytan ansiktet.

I vår tid är kanske en smula undervisning nödvändig, som inte förr var det. I vissa hänseenden har hantverket råkat i förfall genom uppkomsten av nya fabrikationsmetoder på maskinell basis. Materiens kvalitet har råkat i glömska, själva arbetsprocessen är inte längre densamma som förr. Varje föremål blir numera producerat genom samarbete av många, den enskilda arbetaren gör icke såsom förr ensam det hela färdigt, han behärskar endast ibland en fas av föremålets utveckling. Så har också känslan och kunskapen om det individuella arbetet gått förlorat. Man betraktar idag en skulptur, liksom vore den, som varje annat föremål, frambragt på maskinell väg. Man betraktar endast resultatet av arbete (eventuellt njuter därav), icke arbetet själv. Det betyder mycket för bildhuggarkonsten.

När man vill komma till konstnjutning, är det ju aldrig nog att bekvämt och billigt vilja tillgodogöra sig endast resultatet av en konstnärlig produktion; det är nödvändigt att intressera sig för själva för själva produktionen, att till en viss grad själv vara produktiv, använda en smula fantasi, att lägga sin egen erfarenhet till konstnärens, eller jämföra den med hennes osv. Till och med den, som bara äter, arbetar; skär sönder köttet, för matbiten till munnen, tuggar. Konstnjutningen kan man inte få billigare.

Därför är det nödvändigt att på ett förkortat men dock ingående sätt, deltaga i konstnärens mödor. Hon har möda med sitt material, det ömtåliga trät, den ofta alltför mjuka leran, och hon har möda med föremålet, i vårt fall händelsevis ett mänskligt huvud.

Hur tillkommer hennes porträtt av ett huvud?

Det är lärorikt – och också fullt av njutning – att se de olika faserna fångade åtminstone i bild, de olika faser, som ett konstverk under skickliga och besjälade händers arbete genomgår, och att kunna ana något av de mödor och triumfer, som en bildhuggare upplever under sitt arbete.

Där är först de grova, en smula vilda grundformerna, djärft uthuggna, där är överdrift, heroisering, om man så vill karikatyr. Där är ännu något djuriskt, oformigt, brutalt. Så kommer de noggrannare, förädlade skisserna. En detalj, kanske pannan, börjar framträda. Så kommer rättelserna. Konstnären gör upptäckter, stöter på svårigheter, förlorar sammanhanget, konstruerar ett nytt, förkastar ett ansikte, formar ett nytt.

Då man ser konstnären arbeta, börjar man förstå hennes skicklighet att iakta. Hon är en konstnär i att betrakta. Hon betraktar ett levande föremål, ett huvud, som lever, har levat, och hon har stor övning i att iakttaga, är en mästare att se. Man anar att man kan lära sig iakttaga genom denna hennes skicklighet. Hon lär en konsten att iaktaga tingen.

Det är en mycket viktig konst för envar.

Konstverket lär åskådaren icke endast att riktigt dvs. djupt, ingående och med njutning betrakta det speciella föremål, det gestaltar, utan också andra föremål. Det lär över huvud taget att iakttaga. Är konsten att betrakta nödvändig redan därför, att man får reda på konsten såsom konst därför att man förstår vad konst är, därför att man kan finna det sköna skönt, med hänryckning njuta av konstverkets proportioner, och beundra konstnärens ande, så är det ändå mycket nödvändigare, därför att man lär sig förstå de föremål, konstnären behandlar. Ty konstnärens verk är icke endast en skönt vittnesmål av ett verkligt föremål (ett huvud, ett landskap, en händelse osv.) och icke blott ett vackert vittnesmål om föremålet, en förklaring av föremålet. Konstverket förklarar verkligheten, som det gestaltar, det berättar och förmedlar de erfarenheter, som konstnärer gjort i livet, det lär en att riktigt betrakta tingen i världen.

Konstnärer i olika tidsåldrar se naturligtvis mycket olika på tingen. Deras syn beror icke endast på deras individuella egenart utan också på det vetande, som de och deras tid ha om tingen. Det är ett karaktäristiskt drag för vår tid att betrakta tingen i deras utveckling, medan de förändras, påverkade av andra ting och allehanda processer. Detta betraktelsesätt finna vi likväl i vår vetenskap som i vår konst.

Nu ett par ord om den skulptur, som är avbildad på denna sida, Ninnan Santessons huvud av skådespelerskan Helene Weigel. I denna skulptur tycks en ny riktning inom porträttkonsten ge sig tillkänna, en riktning, som grundar sig på det nyss nämnda nya betraktelsesättet. Det är inte så lätt att i korthet beskriva detta nya, men jag vill dock försöka det, då jag tror, att denna riktning kommer att bli av stor betydelse. Man måste komma ihåg, att skulptören under en lång tid såg sin uppgift ligga däri, att gestalta det »väsentliga«, det »eviga«, det »slutgiltiga«, kort sagt »själen« hos sin modell. Hens åsikt var denna; varje människa föddes med sina särskilda tydliga karaktärsdrag som man redan kan iakfta hos barnet. Dessa karaktärsdrag kan utveckla sig, dvs. bli allt mer och mer utpräglade ju äldre människan blir, de framträda mer och mer, människan blir så att säga allt tydligare ju längre hon lever. Naturligtvis kan hon också vara mindre utpräglad intill en viss tidpunkt, för att så antingen under ungdomen eller vid mogen ålder bliva allra tydligast och starkast utpräglad, för att sedan åter utsuddas, utplånas och förflyktiga. Men det är alltid något särpräglat, som kommer fram, förstärks eller förflyktigas, just den helt egna, eviga, enda själen hos denna enskilda människa. Konstnären måste utarbeta detta grunddrag, detta individens utpräglade kännetecken. Hen måste låta alla andra drag bli underordnade detta enda och utesluta kontrasten mellan åtskilliga drag hos en och samma människa, så att en klar harmoni skapas, en harmoni, som huvudet själv inte erbjuder i verkligheten, men som konstverket, den konstnärliga bilden ger.

Denna uppfattning om konstnärens uppgift tycks nu ha övergivits av några konstnärer, och i dess ställe framträder en ny, som vi påträffar i föreliggande arbete av den skulptrisen Ninnan Santesson.

Fru Santesson känner naturligtvis, att hos varje individ finns en helt särpräglad karaktär, genom vilken individen skiljer sig från alla andra. Men denna karaktär ser hon inte som något harmoniskt, utan som något fullt av motsättningar, och hon anser inte sin uppgift vara den, att utplåna kontrasterna i ett ansikte, utan att gestalta dem. För henne är ett mänskligt ansikte ungefär som ett slagfält, på vilket fientliga makter kämpar en evig kamp med varandra, en kamp utan slut. Hon gestaltar icke ett huvuds »idé«, icke något sådant som »urbilden, som kan ha föresvävat skaparen«, utan ett huvud, som livet format, och som är i ständig omformning av livet, så att det nya kämpar med det gamla, kanske stolthet med ödmjukhet, kunskap med okunnighet, modet med fegheten, glädjen med sorgen osv. Detta förklarar det oerhört levande hos ett sådant porträtt. Det återger själva livet hos ansiktet, det som är en kamp, en kontrastfylld process. Porträttet framställer icke slutresultatet, icke saldot, icke det, som finnes kvar efter alla segrar och nederlag, utan det uppfattar det mänskliga ansiktet som något levande, något alltjämt levande statt i utveckling. Men dock icke oharmoniskt! De mot varandra kämpande krafterna äro jämnstarka; liksom ett landskap kan vara fyllt av kamp (ett träd som i verkligheten kämpar med ängen, med stormen, med vattnet osv., eller en båt, som kan flyta tack vare många mot varandra stridiga krafter) och dock förmedla ett harmoniskt lugnt intryck, så kan också ansiktet det. Det är en harmoni, men det är en ny harmoni.

Detta nya sätt att se hos skulptörerna representerar otvivelaktigt ett framsteg i konsten att betrakta, och publiken kommer säkert under någon tid att känna sig i bryderi, då de betrakta dessa konstverk – tills också publiken har gjort detta framsteg.

 

BERT BRECHT.

Övers. av Etty Santesson

 

1/4

Söndag

 

Käraste Putte

Tack för ditt brev idag. Jag undrade just om jag skulle få brev idag från dej fast jag bestämt ej svarat på ditt förra. Ack, vad det låter underbart, och vad man får längtan dit ned. Lena har skrivit att John börjat med grunden på deras hus och jag funderar på nu att bara bygga en enkel enkel atelier utan vare sig murning för spis eller kök eller rum, förtjänar man nån gång pengar sedan kan man ju bygga till. Jag är rätt bra i arbetstogen, och ben och rygg är fina trots storm och väder. Men det är hemsk tid den här före jul, mörk mörk, man ser faktiskt ej längre än till kl 3 och knappt det. Det är en massa utställningar nu som jag travar på efter 3, fina utställningar. (xxxxx) av Daumier – absolut fantastiska – den minsta sak han rört vid blir suverän. Man begriper ej hur det är möjligt, man kan nog tycka att det är lite meningslöst med en an som arbetar som man ändå gör och ändå aldrig kan göra någe slutgiltigt. Att ögonblickligen kunna se det väsentliga och att direkt kunna återge det. Ens känslighet måste utvecklas och åter utvecklas så kanske när man är 80 år man kan göra nått acceptabelt. Men Daumier, han hade det från begynnelsen hela nyansskalan, det är geniet. Jag har läst Ahlins sista bok – fått låna den av Iset – här finns nog en glimt av en stor verklig begåvning, och hela boken är intressant fast fruktansvärd också. Det är mänskligheten han vill åt – oordningen – som kommer oss alla att bli mer eller mindre misslyckade. Men vi kan – individen – resa oss ur förnedringen, bygga ett liv utan illusioner och göra det mänskligt. Så tror jag han menar, på en höft. Det är en styv bok tycker jag. Igår kväll hade vi fest för Tora Holmström som har utställning, hos Maj Bring. Men man är så ordentlig nu för tiden, jag har säkert ej varit uppe en kväll senare än 12. Naima håller på och repeterar i Oslo. Hon har varit dålig där, men är bättre nu igen, ska ha premiär den 15de november. Naima är ej stark, jag är orolig för hur hon kommer att klara tiden i Norge, men hon är ju väldigt försiktig. Ja, snart är det ej mer än en månad till jag reser till Borås, tänkte vara där den 15de september. Jag blir panisk när jag tänker på allt som är ogjort. Syster Mirjam sitter bl a för mig, det är sant du kände aldrig henne, hon är strålande. Dom vill ha mej till Oslo, bjuda mej på resa och uppehåll, men jag har skrivit att jag ej kan. Nej nej nu Putte, ska kila iväg på Daumier sista dan idag.

 

Skriv. Ninnan

Hälsa Greta.

Einar har ej tackat för lysningspresenten! Jag glömde telegrafera! Hur kunde jag.

 

1/2

I samtal med Jonas Carlson

Jonas Carlson är Ninnan Santessons barnbarn och min pappa. Hans barndoms somrar tillbringades hos Ninnan i Onsala. Där fick han sitta modell och lyssna på hennes historier från andra världskriget (bild XXIII).

 

LC: Hur gammal var du när du bodde hos Ninnan?

JC: Jag bodde hos min mormor på somrarna från 1955 till 1959, från det att jag var nio år. När min pappa sålde vårt hus i Onsala och flyttade oss till skogen i Målsryd utanför Borås blev vi barn förtvivlade. Vi ville inte bo där ute i skogen. Då sa mormor och Putte, mormors syster, att vi kunde bo hos dem på somrarna. Och då blev det så. Vi var tre barn, Christer, Catarina och jag. Catarina och Christer fick bo hos Putte och jag hos mormor. Jag bodde först i ett hus som hette Knaparydet, på andra sidan Onsalahalvön, där mormor bodde på somrarna. Sedan 1959 hade hon sin ateljé i grannhuset till Knaparydet. Där bodde tre kvinnor som hade ett litet uthus och i det lilla huset hade mormor sin ateljé. Huset delades upp i två rum med en dörr emellan. I det andra rummet bodde Naima Wifstrand. Mormors del var oerhört spartansk. Där fanns en säng, en kavalett och en kokplatta. På kavaletten stog alltid ett huvud som hon höll på med, det hade hon lindat in i trasor för att leran skulle hålla sig fuktig. I den del av huset som Naima bodde i, var det betydligt mer hembonat. Där fanns gardiner och kuddar. På bilden av Naima som jag fotade (bild XIX), står Naima och poserar lite. Mormor skulle aldrig ställa sig och posera, henne fotograferade man när hon kom och gick. De var helt olika personer. När mormor skulpterade hade hon en cigarett i munnen. Ett märke som hette Troja, halva cigaretten var tobak och halva var rullat styvt papper. Hon vek det där styva pappret och så hade hon cigaretten i munnen och bet på den när hon skulpterade.

LC: Visst hade hon problem med höften också?

JC: Ja, hennes ben var stelopererad och gick med käpp. När hon satte sig så stod det ena benet rakt ut. Hon var alltid klädd i en lång blå kjol och en murarskjorta med en rosett (sida. 59). Alltid samma kläder. När jag satt modell placerade mormor mig på en sådan där stol där man kan vrida själva sitsen. Mormor vred på stolen, sen vred hon lite till och så vred hon tillbaka. Hela tiden tuggandes på cigaretten. Och så berättade hon om hur hon gick kurir åt norska motståndsrörelsen under andra världskriget. En historia var den när hon fick i uppdrag att resa till Arvika för att överlämna ett hemligt brev. Mormor berättar om hur hon ska ta tåget från Stockholms Central till Arvika där hon ska ta in på ett hotell. Men när hon kommer till hotellet står det två riktigt otäcka typer utanför som muckar gräl med varandra. Hon tycker det är mycket obehagligt men passerar dem och går in på hotellet, där hon tar in på ett rum. Senare på kvällen, enligt order hon fått, tar hon sig ut till torget för att invänta en bil som ska komma. Bilen kommer, kör två varv runt torget och stannar. Hon går fram till bilen, rutan vevas ner och en person i bilen tar brevet. Bilrutan vevas upp igen och bilen kör iväg. Inte ett ord sägs. Det är ytterst hemligt alltihop, hon ska inte veta någonting. Ingen ska veta någonting. Det kan vara pengar som hon lämnar, det kan vara allt mellan himmel och jord. När hon sedan kommer tillbaka till hotellet står de läskiga typerna fortfarande där. Hon känner sig illa till mods men går upp till sitt rum och går och lägger sig. Tidigt följande morgon tar hon första tåget tillbaka till Stockholm. När hon kliver av tåget och går längs perrongen kommer plötsligt två män, en på var sida av henne, och säger; »Fru Santesson, ni är under arrest.« När hon sedan förhörs får hon veta av kommissarien att de otäcka männen utanför hotellet var samma män som arresterat henne på Stockholms Central. De hade skuggat henne hela tiden. Den svenska polisen fick nämligen ständigt upplysningar från Tyska legationen om olika personer som kunde hålla på med misstänkt verksamhet.

LC: Tyska legationen i Sverige?

JC: Precis, Sverige var ju neutralt. Sverige och Schweiz. I Stockholm och Zürich fanns alla spioner och agenter. Så hon sitter där på häktet, och där träffar hon även prostituerade kvinnor som har blivit arresterade. Hon kallade dem för nattfjärilar. Hon blir väldigt god vän med dem och de visar henne hur man använder toalettrullar som papiljotter. Under tiden som mormor sitter i fängelset är min mamma, Lena, uppe i Stockholm för att hälsa på. Hon är gravid och väntar min syster Catarina. Mamma sitter i mormors ateljé och undrar vart mormor har tagit vägen. Då knackar det på dörren och där står två civilklädda poliser. Innan mamma hinner säga någonting tränger de sig in i ateljén. »Det här är kriminalen«, säger de. »Vad är det frågan om?« frågar mamma. »Det vet ni mycket väl«, svarar de kort. De letar igenom hela ateljén och mamma blir sittande och förstår ingenting.

LC: Hon hade ingen aning om vad det handlade om?

JC: Nej, hon visste ingenting, det var ju hemligt. Men det trodde inte polisen på. Efter ett par månader släpptes mormor, men hon lade inte av för det utan hon fortsatte med verksamheten. Men en dag så kommer kommissarien, han som förhörde henne, och knackar på. Kommissarien; »Fru Santesson, nu har vi fått meddelande från Tyska legationen igen. Nu håller ni på igen.« »Näe!« säger mormor bestämt. »Det gör jag visst inte!« Då ler han och säger; »Bra, fru Santesson. Nu vet ni hur ni ska svara.« Och så går han. Efter kriget kunde mormor träffa honom ibland, de kunde ta en kaffe eller så. Hon tyckte att han var så trevlig. Hon hade en väldig tur, hon skulle mycket väl ha hamnat i Nybroviken med en kula i pannan. Sedan hade hon villan ute på Lidingö, där tog hon bland annat emot norska motståndsmän vars naglar hade blivit utdragna efter tortyr. Till Lidingö kom också Alfred Geihsmann (bild XVI), från Tyskland. Och Berthold Brecht och hans fru, Helene Weigel (bild XV).

 

Fjärde kapitlet i samlingen innehåller brev från 1940- och 1950-talet med fokus på systerskapet i Ninnan Santessons liv. Kapitlet börjar 1946, kriget är slut och Ninnan har rest till det krigsdrabbade Paris. Nedanstående är taget från Gunilla Pagés intervju med Marianne Frestadius, maj 1986:

»Vi åkte 1946, så fort det gick att komma igenom med tåg. Då åkte vi; Ninnan Santesson, Ellen Isefjaer, Maja Braathen, Maj Bring, Maj Brings syster och jag. Vi hade mat med oss för vi visste att i Paris var det väldigt knapert. Vi skulle vara där i tre månader. Ninnan och Ellen skulle vara där längre. Men redan i Hamburg kastade vi ut maten och massor av kläder. Det var så ohyggligt förstår du. Barn satt utmed de söndertrasade banvallarna och tiggde i trasor. Tågkonduktören hade på sig en uniformsjacka – trasor från kriget. Vi kom ju från Sverige och hade inte sett något. Så kom vi så småningom till Paris och där tog vi in på hotell i Montparnasse. Ninnan och Ellen i ett rum och jag i rummet bredvid. Vi visste inte det då men det var alltså ett hotell för prostituerade. Vi bodde där länge och blev bekanta med de här damerna. Men det var dåligt med mat och jag fick paratyfus, så jag fick fara hem före de andra. Jag magrade 15 kg.«

När Ninnan återvänder till Sverige tillbringar hon resten av sina somrar i Onsala (bild XVII) dit vännerna ofta hälsar på. Omkring 1950 säljer Ninnan sin villa på Lidingö. Möbler och konstverk placeras hos Naima Wifstrand på Drottninggatan, strax intill Ninnans ateljé på Tegnérgatan. Ekonomin är svag men Ninnan har en liten invalidpension för sin skada. Hon får flera konstnärsstipendier och kan tack vare dessa överleva ekonomiskt.

Paris

 

Onsdag

 

Vi sitta på Picassos stamlokus och väntar att han skall stiga in, nog finns det gott om intressanta sorter men Picasso är här ännu ej. Idag har vi flyttat från Melilles lya hela sängen var bara ett väggohyrebo Ellen är så sönderbiten så man vet ej hur hon från början sett ut. Vi ha varit 2 gånger på Petit Palais och sett de ganila mästarne. David, Ingres, Delacroix osv. Vill du ringa Maj och säga henne att hon skall ha passfoto med hit, minst 2 stycken, för polisen här. Vill du giva henne mina passfoto som ligga på långa bordet i ateliern + min reservoarpenna. Tack vare Maja har vi hittat en liten restaurant där vi få soppa för 4 fr. annars har vi blivit råkostätare. Ellen börjar nästa vecka på norsk radio. Etty som översättare. Ikväll ska vi kanske gå på Huis Clos, det skall bli intressant hur de gör den här. Inom närmaste dagarne premiär på ett nytt stycke av Sartre. På den här syltan diskuteras existentialismen, jag tycker den mest liknar – eller människorna här – de som gick på Rotonde förr i världen.

 

So long Siri, hälsa Carlo.

Ninnan.

Hej! Ellen.

Etty.

Hej Siri, Maja.

 

1/2

CD. 8 maj.

 

Kära Putte

Ditt »lilla usla paket« har kommit idag. Ja, det må jag säga! Jag blev utan överdrift – överväldigad. Jag var ensam när det kom, vi hade varit på fm. i Vincennes och gett djuren bröd, och sedan åkte Ellen till Deriks, hon får infektioner för värmeböljan. Allt kan Derik ordna. Jag skulle laga middag, Nisse och Ginga som åt här igår hade haft sparris med, och det skulle jag gör en verklig festmiddag till Ellen kom. Kokade potatis på bordet. Vi ha’ haft det verkligt besvärligt med cigarreterns då vi ej något på korten förrän den 21 maj. Putte det var ett härligt paket. Tack tack.

Nu ska du höra. Igår var vi och ordnade med biljetter, vi fick till den 29 (xxx). Nu är tågtiderna ändrade så vi resa härifrån kl. 2 på middagen, är i Köpenhamn kl. ½ 9 andra kvällen, i Malmö ½ 11. Där får vi förstår övernatta, reser så vidare direkt, Kungsbacka på söndag fm (Ellen tänkte hon skulle hinna på söndag morgon se teatern i Malmö). Vi köper biljett härifrån till Malmö. Tar ut där det paketerade och tankar där i Malmö. Köper så biljett Malmö–Kungsbacka och får på det viset allt bagage med oss. Du får beställa Andersson att möta i Kungsbacka, det är ej sant!!! Du får säga ifrån om vi få ligga hos dej mellan söndag och måndag, vi ha ju dina filtar med. Ellen har odat resa direkt till Oslo, för att jag skulle komma hem ensam, för att hon ej skulle störa. Men när hon ej behöver vara i Oslo förrän den 10onde så är det ju onödigt. Jag gläder mig så oerhört att komma hem, är faktiskt mätt på Paris. Med bästa vilja kan jag ej smälta mer, egentligen skulle jag sätta igång och arbeta på skarpen nu om jag ej skulle resa hem. Sedan Naima rest har jag ej kommit igång igen. Lustigt, nu går man och väntar på hemresan.

Här är så väldigt mycket folk också. Så idag  är första middagen vi varit ensamma hemma sedan Naima rest. Jag måste berätta att på samma gång som ditt paket, kom ett från Maja. Hennes innehöll 3 pst. knäckebröd o slut. Typiskt Maja, hemskt sött, men nog vart jag gladare över ditt. Det är bara hemskt att du tar ditt eget smör och kaffe.

Jag hade brev från Lena att hon flyttar ut omkr. den 1sta. Det är otroligt att man snart ska få träffa er alla. Träffade du Naima när hon kom från London? Vi hade verkligen en finfin vecka här och Naima var så väldigt söt och bussig och allt var så harmoniskt, man fick så gott inombords.

Här är nu full sommar, väldigt hett. Gatorna är fulla av stånd med jordgubbar och körsbär, rätt dyra än så man kan inte köpa. Men de åka ner i pris för var dag. Igår kväll var vi på ett kvinnomöte som hölls med anledning av Casanovas dödsdag. Det var 3 år sen hon dog i tyskt koncentrationsläger. Madame Juliot-Curie talade och en massa andra framstående kvinnor, det var roligt se dem fast inte förstod jag mycket. Och så var det olidligt hett.

Jag tar fortfarande injektioner varannan dag. Det är rätt besvärligt, men jag känner ju hur det stabiliserat mej. Och benet är fint. Nu kommer faktiskt solen in genom fönstret på kortväggen, kl ½ 7 på kvällen. Du, det är näktergal som sjunger i Trädgården. Det är grannt där nu, guldregn, havtorn och en lilafärgad örtträd blomma. Kastanjerna är ej helt utblommade än. 

 

Kära Putte, ha det bra, gläder mig träffa dig snart igen.

Ninnan

 

1/2

Käraste Siri.

 

Här är ett oerhört väder storm åska och störtregn på en gång, men grant är det. Tack för dina kort från Holland, jag undrar om du är hemma än. Jag har ej varit vidare skrivande i sommar. Nu haglar det och blixt och knall på en gång. Har jag arbetat i sommar? Det vet jag faktiskt inte, därför jag har ej hållit på med min skulptur. Tecknat har jag i ett kör och lite med kritor.

Jag var trött allra längst innerst på mitt sträv med skulpturer och har verkligen nästan kunnat låta bli.

Jag måste få någon ändring på det lata i vinter. Arbetsordningen menar jag, hålla på med mina huvuden och mina (x). Jag blir sjuk när jag tänker på det. Siri, ville du tänka på nån sorts ordning, jag måste få det mer levande. Teckna, måla, skulptera om vartannat. Vet ingenting. Jag menar ej att du ska tänka för mig, du ordnar det alltid levande omkring dig så det är så olika. Maj ja, jag ska tala med henne när jag kommer upp. Vet ännu ej när jag reser, är alldeles ensam här, bara en gammal fiskare i rummet bredvid. Ellen har varit här i tre omgångar i sommar och Naima två. De reste för ett par dar sen. Bräckas har också rest, barnen börjat skolan. I nästa vecka flyttar jag. Det är så bra med Putte i sommar, har aldrig varit bättre. Hon är så frisk o glad.

 

Ja, hej nu Siri. Vad ska man egentligen göra med livet?

Ninnan

 

1/2

Käraste Putte

 

Äntligen ska jag skriva. Jag längtar ner till er, det kan jag bara säga. Till alltihop gå på mjuka våta vägar – havet – och det är inget att tänka på nu, men här är precis som man visste. Ateliérn är i alla fall skön och Naima och Maj och Siri – som jag bara talat med i telefon, hon är kvar på Fogelsta då hon är väldigt nergången, och på lördag morgon kommer Ellen. Men mitt fraktgods kommer ej, har ringt till ank. fraktg. men det finns ej och skickades det från Gottskär på fredag eller lördag nords det vara här nu. Dom sa till mej att höra efter i Kungsbacka. Vill du ta en telefon, vore du söt. Jag tror jag ringer till dig ikväll, sku behöva mitt grej.

Jag har 4 gubbar i ordning nu som jag ska skicka in på lördag, kunde göra och sätta fast klossarne själv, så det kostade mej ej ett öre. Nu iss jag ej tänka på eländet längre – det får bli som det blir. 100-tal som skickar in bara från Sverige – stackars jury.

Allt skulle vara bättre om man hade pengar, då skulle man sätta igång och arbeta – på landet kan man jobba utan pengar. Och det borde man här också. Ska börja med nån sorts stilleben. Någe som var helt glädjande var att det ej var någe värre fel med mina tänder, bara ett hål i ena framtanden som han satt porslinsfyllnad i och så ett stort bak i munnen. Du ska få se att dina känningar också är värre än som det är. Men någe hemskt – Norberg ska sälja huset! Och nu vet han ej hur det ska bli med reparationen, jag får veta i nästa vecka. Och så måste jag få kontraktet. Det har jag aldrig haft. Men Norbergs ska bli kvar här och han sa’ att han trodde allt skulle bli som förr – pyttsan. Reparerat får jag i alla fall o det bli Norberg som ska görat, eller den nye.

Här regnar och jag sitter och väntar på Maj som ska komma upp och se mina gubbar om sen ska hon komma med till Naima till middag. Jag ska göra arabisk pyttipanna som stod i tidningen idag. Igår kokte jag torsk – den var ej som får nere. Nu kom Maj.

 

Fredag efter telefon – på ateliern. Fint höra din röst. Jag glömde i farten höra hur Betty måste, men det är väl bra. Sol idag. Nisse ringde igår kväll och bad mig komma ut till dem i Årstadal. Dom har det fint därute i en gammal villa i stor gammal trädgård. Skulle gärna bo så. Berättade om Maja som nu har jobbigt – hon har »enleverat sin häst« från den bonde som haft hand om den och fört den (hästen) i bil till Sundsvall där den nu är. Så kan hon ej få någon hjälp där uppe, ska elda värmeledning med ved, men får ingen som sågar o hugger. Ingen förstår hur hon ska klara sig.

 

Hej nu älskade Putte, sköt om dig och hälsa Betty mycket.

Ninnan

 

1/2

Kära Siri.

 

Fick ditt brev idag, det var underligt för jag har gått och tänkt på dej så mycket senaste dagarne. Du skriver att jag ej är glad och skriver innanför en pansarskjorta. Det har du nog rätt i, att jag var då så nerför missnöjd med mig själv mitt arbete, skyllde på förhållandena att jag ej kunde arbeta, usch jag var precis som förbannad, inte kunde jag skriva om ett heller. Då blir man sådär pansarklädd. Men nu har jag det mycket bättre Siri. Den där lilla utställningen var nyttig. Såg mej själv som i en spegel i mina arbeten – vagheten, krampen osv. – så förstod jag att jag måste acceptera dem arbetena, för dem är verkligen precis som jag är själv. Ska dom och jag bli annorlunda måste jag bli klarare på mina förutsättningar, inte ta på mej mer än jag någorlunda kan bemästra (när vet man var den gränsen går?) och så småningom kanske kunna vidga min bas. Det är väl inte annat än vad man alltid kunnat veta, men jag förstår det bättre inne i mej nu och försöker leva efter det. Jag har det så fint, nyreparerat, på ateliern. Nästan inga möbler, alla gamla böcker på vinden, ett par stora nya hyllor så hyvelbänken är åtkomlig. Jag har det bra med Naima, sköter hennes mat. Maj ofta uppe och äter middag, jag tar Ellens regelbundet återkommande nervkolappser (per telefon från Trondheim) med jämnmod och jobbar stundtals med Marianne, Maj och Lill Silverling. Försöker att ej fastna. Ett slag när jag var så där rusktigt bakom tänkte jag be Sylvia om pengar och ge mej iväg, men det hade nog ej nyttat till nått – den tiden kommer när det verkligen kan behövas. Ja, det var det. Island är lite olikt allt annat men kylan tycker jag ej låter någe vidare. Det ska bli skönt när du är hemma igen Siri, tycker ej om att du haft halsfluss och ligger i oeldade rum. Det nog bättre med Afrika vad värmen beträffar. Vera är bada, sägs det. Det ska bli mycket mycket roligt när du kommer hem.

 

Den 16de

Har just slutat jobba, mörkt. Fast en märkvärdig ljus höst, kl. 4 nu och sett till (xxxxx). Ska på nationalmuseum och(xxxxx) kära Carlo ikväll på Franska utställningen. Ha det bra Siri, kom snart hem, här är så tomt efter dig. Ska upp och laga mat nu. Att det är ont om vatten på Island trodde man ej.

 

Hej nu, Ninnan

 

Läst igenom. Tycker det låter fjolligt men annars måste jag skriva om den massor gånger och de iss jag ej, hoppas du begriper att jag ej menar ge upp på nått sätt.

 

1/2

Tack för ditt brev!

 

Hej Siri.

 

Ska skriva ett tag. Ligger och ser på fiskmåsarne och svalorna. Fiskmåsarne är som tunga bombplan, svalorna kommer visslande som raketer. Det är alldeles fullt av dem, har kastat ut fiskrester på backen. Jag ligger ovanpå min säng, legat 1 vecka precis. Körde på huvudet från båten i sjön och blev hängande i benet – det tokiga – bände mig upp på det. Tänk så stark det är nu. Blev ingen spricka i benet, men det blev ju en del bristningar så jag måste ligga nån vecka till. Idiotiskt som vanligt, ens liv är svårt. Läser franska och tecknar lite. Naima kommer från Gottskär och hälsar på, hon har tagit sig märkvärdigt och trivs hos Putte – vi undra hur länge de ska gå. Etty är en suverän dam. Sylvia kommer åkande med bär och vill »tjöta« = prata en stund, om sina processer och besvärliga släktingar.

 

1/1

Käraste Etty

 

Hur har du det. Det är så underligt så här år, varken det ena eller det andra. Ljusa långa dagar som får en att längta och bli orolig och okoncentrerad. Men så är det snö och is överallt. I morse när jag gick över kyrkogården var alla träden överdragna av rimfrost, och ikväll var det bara brun snömodd överallt. Ibland kan ateliern kännas som ett fängelse som man vill ifrån, så ger man sej i väg, men vart? Här finns ingen flock med kor och hästar, inga enbackar och inget hav. Det finns ej i Onsala nu heller. Men här finns ingen av de man hör till heller, varken du eller Lena och barnen eller Naima. Sån tid tycker jag ens liv är så löst ur allt sammanhang, man ser sej själv och sitt jobb kanske med sannaste ögon. Men man har valt sitt liv och man får försöka klara det. Förlåt att jag skriver så här men jag kan inte annat. Jag har haft Harriet här några middagar hon har tacklar av mycket på senaste tiden, men sin utställning ska hon ha. Om det också ska ta hennes sista krafter, och varför? Hon har så mycket pengar att hon ej behöver sälja, men hon måste manifestera sej. Hon måste hålla på. Hon har suttit här på kvällarne med en lerklump och gjort en liten häst – en trött liten liggande häst – och då är hon lycklig när hon håller på. Jag tycker hon är som en bild av oss alla, lite av en karikatyr av ett människoliv. Det var skönt att skriva iallafall, och snön och isen ska smälta en gång också i år och man får ge sig iväg till Onsala. Att manifestera sej har inget med lycka att göra, det är bara oro och falskhet. Ja, det här var inget till brev, du får förlåta att jag kanske river det imorn.

 

Godnatt och tusen tusen hälsningar.

Din syster Ninnan.

Hälsa Betty mycket.

 

1/2

Trettondan.

 

Käraste Putte.

Va har du för ena skräckdrömmar, hur står det till med ditt undermedvetna min kära syster, så där får du ej drömma. Men fint har du det på dagarne och nu med barnen,  hälsa dem och Betty. Jag jobbar för fullt och går och lägger mig 10 om kvällarne. Lagar min middag uppe hos Naima och ligger där den tid det är varmt vatten så man kan få sig ett bad på kvällen. Här är väldigt tomt utan varken Naima eller Ellen, men det blir fasligt enkelt när man bara har sej själv att tänka på när man äter. Sylvia har bett mig göra en skiss av dottersonen som är här i sthlm nu, det är ganska bra så jag vet hur han ser ut när jag ska göra honom i sommar. 14 år, jazzbiten, vet allt, hur söt som alla vid den åldern. Jag har ej ett dugg att berätta, min dag är så enformig som helst och ingen träffar jag – jo, Stig och Margit är här och Stig får vara med om min modell mot det att han sitter på eftermiddagarne för mig. Maja tog 2 hundar och for iväg till Norrland, dom var hemskt söta. Jag var väldigt upprörd i början när jag fick se att jag glömt mina skönhetsmedel hos dej, men nu har jag resignerat, och så har jag hittat bland Naimas flaskor något sorts ansiktsvatten, så slit du den med hälsan. Fast vad du ska med dom till begriper inte jag. Tänk Putte, om allt var precis olika mot va det är, då skulle du nu resa upp hit. Greta skulle med uppräckta händer bedja Betty vara hos dem en vecka, hämta henne med bil och vara innerligt lycklig att du for till sthlm och roade dig och gick på teatern och badade varmbad och hade samvaro med din andra syster. Ja så sku det vara. Jag läser Strindberg och Eliot omväxlande, men jag är så sömnig på kvällarne att jag somnar medans.

 

Godnatt hjärtat ha det bra. Vädret är fint, skriv snart.

Ninnan

 

1/2

Hej hej, käraste Putte.

 

Har det skönt ikväll, rent och fint på golvet och eld i kaminen, hemskt kallt ute. Jag åkte ut på em. till Marianne och hälsade på Caroline som nu fått vattkoppor ovanpå kikhostan. Lilla kraken såg verkligen ynklig ut med blåsor över hela ansiktet. På lördag kommer Naima tillbaka, blir roligt. Tomt när det ej är nån på drottninggatan. Jag gjorde fint där igår, så det så. Igår efter jobbet var jag ute och travade med Sylvia. Hon är mycket bättre nu, en bussig sort. Pojken blev jag buss med, så han har sagt att han tänker stå modell i sommar, men att han helst vill att jag ska göra en helfigur. Och min liv om inte Sylvia också vill det. Få nu se, ska ju göra den lille knatten också som är 10 år. Lever man över det så. Ellen hade jag brev från då var hon hemma i Oslo igen, men vad hon egentligen skulle i Göteborg har jag ännu ej fått nån förklaring på, fast inte för att jag behöver det heller. Ja, några nyheter har jag förstås ej. Dagarne går somliga mörka och andra klara, och likadant är det med en själv. Ikväll är det av en oförklarlig anledning lugnt inombords. Jag skulle bara önska att nån av er, du eller Lena * (*eller bägge två helst.) kom in genom dörren, varför ska vi bo så långt från varandra. Jag har skrivit till Lena också ikväll, precis detsamma. Ack ja. Jag gick i alla fall in genom din dörr utan någe vidare. Det kommer jag aldrig att glömma. Och jag kom upp till dej och Jonas och Christer när han pilade iväg för att tala om för dej och Tina, som trodde jag var ett spöke. När ska du nu resa till faster Charlotte? Hördu kan inte du och jag resa en gång i sommar? Jag tycker det skulle vara så roligt med Ejan också. Hälsa henne från mej. Jag bytte Gertruds bok mot Det kvinnliga lynnet av Viola Klein. En väldigt intressant bok. Appropå den så var det roligt ute hos Britta Åkerman i söndags. Diskussion om familjeutredning som hon ju till stor del gjort. Och som Siri i lång rad artiklar kritiserat. Hon – Åkerman – avväpnade från början med att hon ansåg hela utredningen dålig och att de ej varit tillräckligt kompetenta när de gjorde den. Siri, och speciellt Carlo, kom med sina synpunkter och jag tror Åkerman blev positivt inställd. Det var tjockt med folk där och böljorna gick höga stundtals. Nu ska jag höra på en radiopjäs och på samma gång stoppa ett par strumpor.

 

Godnatt nu och hälsa Betty. Kära kära ni.

Eran Ninnan

 

1/2

Käraste Putte

 

Tack för ditt brev. Ja, nu är det som det är, men jag har blivit upprörd. Idag är det ljust och sol, men jag har blitt så hes, så jag sitter och dricker varm mjölk på ateliern. Naimas sjukdom var ganska otäck. Kom så hastigt. Hon hade filmat hela dagen, kom hem till middag sa att hon kände som hon fått blåskatarr, gick och lade sig vid 10 tiden med värmeflaska. Kl 1 kräktes hon och det kom en ström av blod i urinen, häftiga smärtor, feber 39.5. Jag ringde jourhavande läkare – kom – mötte i porten – undersökning – ingen tumör som han trodde. Gav morfinspruta. Jag till apotek och köpte sulfa. Naima kräktes och kräktes. På morgonen lite bättre, ej ont. Sulfa hela dagen. Bättre temp., nere 38. Svettas hela natten därpå. Tvättade, bytte. Bättre dagen därpå, sulfa hela den dagen också. Torsdag mycket bättre, ingen feber kände sig bättre än på länge. Filmade på eftermiddagen. Igår fredag filmade från 7 på morgonen, kom hem till middag pigg som en mört, ingen film idag. Ska till St Eriks sjukhus och undersökas. Läkarne tror att det var en akut blåsinflammation, men det kan också ha varit en polyp i blåsan som det gått hål på. I vilket fall som helst gjorde sulfakuren ett underverk. Hon har haft influensa 2 gånger i höst som hon ej skött och ej blitt bra från. Så sulfan har nog tatt död på en massa bakterier hon dragits med. Hon har haft det ganska tjockt med ekonomin också. Gamla skatten hon dras med, 20 000 kr. Hon har betalat i skatt 5 000 den här månaden, dom har tagit vad hon förtjänat på filmen. Men så kom det oväntat en postanvisning på 560 kr för visor som hon gjort och som är i en film som går. Klarade hyra etc. Och så fick hon tillbaka 1 500 på restskatten, visserligen ser hon ej de pengarne men det blir en bra avbetalning på skatten. Ja, så var det med det. Siri har kommit hem från Warzawa, styrkt i sin åsikt att fredsrörelsen legat i fel händer här i Sverige. Hela hösten har både Siri och jag var på sitt håll varit i opposition mot kommunisterna inom styrelsen, både i fredskommitén (Siri) och inom Vi Kvinnor (i tidningen, jag) och i Demokratiska Kvinnovärldsförbund, både jag o Siri. I Danmark har de längre än här varit på det klara över att fredsrörelsen måste breddas, och där har de gått till aktion på ett helt annat sätt än här och fått med alla fredsrörelser inom ett forum, och den som gjort detta och fått såväl höger som socialdemokrater med är en kommunist – professorn vid Köpenhamns universitet, Magnus Fog. (x)

 

1/2

Fredag.

 

Käraste Putte.

 

Tack för ditt brev idag och för att jag ska få ett paket igen. Det är vansinnigt, men jag tackar för inget kan jämföras med dina paket. Putte du är så underbar mot mej att det kan jag ej tala om. Christer kom oförhappandes in igår kväll han hade brutit eller spräckt ett revben och behövde bli lite ömkad. Fast jag var lite rå och talade om alla revben Naima spräckt, och måste spela etc. Och jag själv gjort detsamma, fast ej spelat. Så var han nöjd när han for hem igen med en stadig binda runt olycksplatsen. Ja, nu har jag fått ett meddelande från Gustaf Adolf att jag fått 3000, och att boförvaltningen kommer att skicka dem. Idag i DN är det en ledare som skäller på att det är så små belopp som utdelas. Ja jag ska klippa ur den till dig. I alla fall fick jag det största av konstnärsstipendierna. Igår ringde folk och gratulerade, till slut lämnade jag ateliern och gick och hämtade Maja och så gick vi en rundtur i det nya Sthlm. Och vet du det var roligt, det är som att gå i ett nöjesfält. Trappor upp och ner rulltrappor. Terrasser med blommor och springbrunnar. Butiker som man utan varning står mitt i. Inga bilar får köra på denna jätteplats. Vi åt billigt på en fantastiskt trevlig bar, drack expressokaffe på en annan. Det hela vackert och kul, och vänliga människor. De är väl tillsagda vara det första tiden innan hyrorna ska betalas. 450 kr kvadratmetern kostar det där, kan de vara vänliga sen då är det ett under.

Det roligaste är gubbarne i huset, de ha kommit alla och tagit hand och gratulerat och idag är jag högtidligt bjuden på kaffe av dem nere i tryckeriet kl 2.

Sen ska jag till Hector och få min tand i ordning. Fast nu har den slutat värka, så han kanske ej behöver göra nått. Och på tisdag Palmer, för tillfället är ryggen hygglig, men jag är också överdrivet försiktig. Jag ringer snarast. Vill bara tacka för brev.

 

Ninnan

 

1/2

I samtal med Ulrika Knutson

Ulrika Knutson är journalist och författare till boken Kvinnor på gränsen till genombrott. Boken handlar om Fogelstad, en kvinnlig medborgarskola där bland andra Siri Derkert medverkade. Jag har pratat med Ulrika om systerskapet under Ninnan Santessons tid. Hur dessa kvinnliga konstnärer stöttade varandra i både framgång och motgång.

 

LC: Hur känner du till Ninnan Santesson?

UK: Genom att jag läste om Siri Derkerts ungdom. Siris tryggaste, viktigaste och varmaste relationer var till den grupp kvinnor hon hade omkring sig. Och där ingick Ninnan Santesson, Vera Nilsson, Mollie Faustman, Naima Wifstrand, Maj Bring och några till. Ninnan var en viktig person för Siri och de hade både ett professionellt och personligt utbyte. Sedan blev jag intresserad av Ninnan när jag snubblade över hennes verk i Masthuggskyrkan i Göteborg (bild III).

LC: Man får intrycket av ett väldigt starkt systerskap när man läser Ninnans brev, och även när man läser din bok. Dessa två kvinnogrupper verkade under samma tid, även om Fogelstadkvinnorna var äldre.

UK: Både när jag läste om de intellektuella pionjärerna på Fogelstad och den kvinnliga konstnärsgruppen var det skrattretande tydligt hur viktiga de kvinnliga nätverken och vänskaperna var. Inte bara mentalt, psykologiskt och kreativt utan även rent praktiskt. På den tiden fanns inga sociala eller ekonomiska skyddsnät på det sätt som vi har idag. Hade man inte ekonomiskt stöd från en förmögen familj, en makes försörjning eller egen försörjning så var det väldigt vanligt att man lutade sig mot sina väninnor. Det var vanligt att två kontorister bodde ihop, eller att två äldre kvinnor gjorde det. Och det var så vanligt med den här typen av vänskap att den tenderade att dölja rena kärleksförhållanden. Kvinnorna var också i mer eller mindre grad beroende av sina mammor som ofta vakade i bakgrunden. Siri Derkert hade inte ett förtroendefullt förhållande till sin mamma. Siri talade först inte om för sin mamma att hon hade fått barn. Men mamman stöttade henne. Och det måste väl Ninnans mamma också ha gjort?

LC: Det gjorde hon verkligen. Och i breven till sin mamma är Ninnan väldigt öppen med sina tankar och känslor om vad som händer i hennes liv.

UK: Och det fanns en annan sak som slog mig. Det var att de här yngre konstnärerna – Ninnan Santesson, Siri Derkert och Vera Nilsson – hjälpte de äldre konstnärinnorna. Till exempel Ester Almqvist. De hjälpte henne med att hänga och arrangera en utställning på Form och Färg. De hjälper inte bara varandra med barn, lån, mat och terapi. Utan även professionellt, som konstnärer. Både Siri Derkert och Mollie Faustman skriver även kåserier. Siri skriver massor med texter om hur det är att vara kvinna på 20-talet. Hon lyfter fram detta ämne som intresserar henne. Skriver Ninnan något om det? Om feminism?

LC: Ja absolut, hennes brev innehåller många frustrationer över kvinnans ställning i samhället. Hon vill mycket, men samma brev kan ofta sluta med tvivel och osäkerhet.

UK: Jag är inte förvånad. Är man en känslig mångfacetterad person så hör också tvivlet till. Det är väldigt få som bara kör på, det finns sådana personligheter men de är inte många.

LC: Jag tänker på brevet där Siri Derkert skriver att Ninnan »skriver innanför en pansarskjorta«, att hon verkar olycklig. Tror du man pratade om psykisk ohälsa kvinnor emellan på den här tiden?

UK: Min uppfattning är att de talades mycket om psykisk hälsa och ohälsa. Ta till exempel Elisabeth Tamm. Hon ägde godset Fogelstad och var drivande i den kvinnliga medborgarskolan. Hon led av ständigt återkommande depressioner och det finns belägg för att hon hade det som närmast liknar ett läkemedelsmissbruk. Och detta kommenterar väninnorna i brev både till och om henne.

LC: För det känns som att det var mycket som var tabu under 1900-talet, att man inte pratade om just sådana ämnen?

UK: Hos gemene man fanns en extrem försiktighet när det gällde psykisk ohälsa, men vi får inte glömma att vi pratar om avantgarde-kvinnor. Dessutom har de som yrke att utöva känslighet. Konsten är en slags återgivning av vårt fragmenterade kaos.

LC: Idag är det vanligt med kvinnoseparatistiska forum. Kom idén om kvinnokollektivet till där i början på 1900-talet?

UK: Jag skulle säga att det kom i och med industrialismen. Tidigare har människor i större utsträckning varit knutna till ett jordbrukssamhälle där könsrollerna var väldigt tydliga. Idén om storfamiljen som skulle bli försörjda av gården och yrkesuppgifter som var kopplat till kön. Med industrialismen börjar människor bryta sig loss från det gamla sättet att leva som var kopplat till gården eller byn. I och med det blir det i slutet av 1800-talet ett kvinnoöverskott.

LC: Vad berodde kvinnoöverskottet på?

UK: Man brukar tala om freden, potatisen och vaccinet. Män gick inte längre ut i krig, folk kunde få bra mat och man tog fram vaccin för bland annat olika smittkoppor. Folk dog inte i samma utsträckning som tidigare. Men i och med att det blev fler människor så blev det också fler som behövde försörjas och som behövde mat. Då ökade flyttströmmarna från landsorten till städerna. Fler blev fattiga, inte bara i underklassen utan också andra och tredje söner i borgarklassen. Detta ledde till arbetskraftsöverskott och fler män väljer att inte gifta sig. Så det blev en massa hemmadöttrar över som inte hittade någon man att bli försörjda av. Många kvinnor sökte sig då till stan, och samma sak med kvinnor inom arbetarklassen, om de inte hittade någon man. De blev också oftare gravida än en kvinna i borgerskapet, som säkert också avstod av självbevarelsedrift för att hon förstod hur utskämd hon skulle bli om hon blev gravid. Vilket ledde till att antalet ensamstående mödrar i arbetarklassen ökade i städerna.

65

Efterord

Den 14 januari 1969 dör Ninnan Santesson, bara någon dag innan hennes vernissage på Galleri Gummesson på Strandvägen i Stockholm ska hållas. Det är svårt att lära känna en person som dog för snart femtio år sedan. Det är en besynnerlig känsla som uppstår när jag under flera månaders tid sitter och läser igenom Ninnans brev innehållandes hennes tankar och känslor. De känns så bekanta.

Jag var inför det här projektet medveten om att det är väldigt krävande att sätta sig in i en stor samling handskrivna brev. Men den relation som skapas genom den ansträngningen är ovärderlig. Från de första stapplande försöken att utläsa ord från Ninnans svårlästa handstil till att slutligen flyta genom hennes brev som om det vore mina egna anteckningar.

Ninnan Santesson – denna ouppnåeliga eldsjäl och kreativa gudinna har genom det här projektet omvandlats till en medsyster och inspiratör. Perspektivet har ändrats och jag kan äntligen relatera till henne som en mångbottnad och verklig person.

 

—Linnéa Carlson

Om projektet

Ninnan Santesson 1891–1969 är ett känslobaserat arkiv om min gammelmormor. Det är mitt examensarbete från Beckmans designhögskola och har publicerats i både tryckt och digital form.

Ninnan är en av mina största kreativa förebilder och hade under min uppväxt alltid beskrivits som en otroligt passionerad och motiverad konstnär. Hon framstod som en kvinna som alltid orkade och aldrig tvivlade.

Jag hade lätt att se upp till den heroiserade bilden Ninnan, men desto svårare att relatera till den. Genom det här arkivet har jag valt ut brev skrivna av Ninnan där hon uttrycker sina tankar och känslor kopplade till sin kreativa process. Hur hon ständigt tvivlar på sin prestation och aldrig blir helt nöjd med sitt arbete. Känslor och tankar som jag själv starkt relaterar till som kreatör idag.

 

—Linnéa Carlson

 

 





KONTAKT:
hello@linneacarlson.se
+46 (0)70 781 54 51

 

DESIGN:
Linnéa Carlson

 

KOD:
Vincent Orback

 

TACK TILL:
Agnes Lindblom
Elisabeth Andersson
Marcus Lindeen
Gunilla Pagés
Johanna Carlson
Jonas Carlson
Jeanette Axelsson
Malin Rydman
Göteborgstryckeriet
Aare

 

©2017
Linnéa Carlson

 

Beckmans Designhögskola

Index